Helena Lev

Luz och Ray är ett kärlekspar som tagit sin tillflykt till en evakuerad kändisvilla i Los Angeles efter att torka och vattenbrist utarmat Kalifornien. Hon är en före detta modell som först varit känd som ”Baby Dunn”, mediernas galjonsfigur för miljörörelsens kamp om vattnet. Han är en deserterad militär.  Men, att klä ut sig i pärlbroderade haute couture-klänningar och ha ett eget bibliotek med biografier om framstående män är en klen tröst när det knappt finns vatten för dagen och är sand överallt. De kvarblivna som nedsättande kallas mojaver får ransonerad cola som vätskeersättning, vilket får mig att tänka på vattenförsörjningsrelaterad kritik mot ett av världens alltjämt mest kända varumärken.

Tidigt i romanen för ödet samman Luz och Ray med en bebis som de är mer eller mindre tvungna att ta sig an, med Hermés-scarves som blöjor och allt vad det innebär. De tycker att hon är lite av en gåta och kallar henne ”Ig”. En kort tid är det en ganska lycklig liten kärnfamilj uppe i lyxvillan bland bergen, men hotet från barnets bakgrund gör sig påmint och de ger sig av. Det finns hopp om ett bättre liv i norr bara de tar sig genom den vita heta öknen, där det enligt rykten ska finnas en slags oas gömd. Mer än så vill jag inte gå in på handlingen, men det är här den egentligen börjar.

Claire Vaye Watkins som skrivit ”Gold Fame Citrus” har själv växt upp i Mojaveöknen och som kuriosa kan tilläggas att hennes far hängde med Mansonfamiljen  (as in Charles Manson) förr, innan de blev mördare (han vittnade sedermera emot dem). Hon skriver fantastiskt bra, vackert men osentimentalt. Jag tycker aldrig riktigt om Luz men jag förstår henne. Ibland bryts formen, som till exempel med manusdialog och en illustrerad surrealistisk ökenfauna. Både det och själva stilen påminner mig om husgudinnan Lidia Yuknavitch (ska snart skriva något om hennes senaste också) och det hon kallar kroppsligt/köttsligt skrivande. Text som tar någon slags utgångspunkt i kroppen och det kroppsliga. Svårbeskrivet men påtagligt. Som livet ungefär. Eller döden, för den delen.

Just det ja, läs genast Claire VW:s suveräna pungspark till essä
”On Pandering – how to write like a man”

 

Det inte med särskilt låga förväntningar jag börjar läsa en bok vars blurb titeldroppar The Shining, Twin Peaks och The Haunting of Hill House. Men det är fullt begripligt att dessa nämns, Travelers Rest av Keith Lee Morris utspelar sig i Pacific Northwest, USA, närmare bestämt i en före detta gruvstad – Good Night, Idaho – och till största delen i ett labyrintiskt hotell och ett diner på andra sidan gatan.

Det är drömskt på det viset att man inte kan vara säker på vad som är verkligt eller inte och mycket obehagligt. Platsens dåtid jagar och ömsom lockar familjen Addison: tioårige Dewey, hans föräldrar Julia och Tonio samt farbrodern Robbie. Deras spontana stopp på bilfärden för dem så långt ifrån varandra som det är möjligt. Samtidigt är det som om att de bara står på olika sidor om en väldigt tunn spegel. Hela tiden faller snön och blir ännu ett filter på perceptionen. Även som läsare känner jag mig lite vilsen.

”There were two fears only – the fear of death, for which people had religion, and the fear of solitude, for which people had society. He wasn’t religious and he didn’t have much to do with society.”

Det är suggestivt och välskrivet med psykologiskt djup. Identitet, missbruk, äktenskap, autonomi, alienering, föräldraskap och syskonrelationer är ämnen som vävs in på ett sömlöst sätt. Tyvärr har jag svårt att smälta en flera sidor lång utläggning om hur tragisk en fet pojke är. Denna tillför inget mer än fördomar till berättelsen vad jag kan se och till råga på allt återknyts det till den närmare slutet, ett slut som i prologen för övrigt är väldigt effektfullt. Bra läsning gör ofta att en film spelas upp för ens inre ögon och här påminner det också mycket om tv-spel, antagligen på grund av det labyrintiska, på ett bra sätt.

Var beredd på att se begreppet souvenir i ett nytt ljus efter den här resan.

 

 

 

Del. 2. Mina favoritfilmer inom skräckgenren ”home invasion”:

Funny Games (1997/2007): Hanekes klassiska kommentar om våld som underhållning. En familj terroriseras och torteras i sitt hem av sadistiska lekfulla ynglingar. Ett av de mer ovanliga filmsluten genom tiderna. Båda versionerna (tyska/engelska) är bra.

High Tension (Haute Tension aka Switchblade Romance, 2003): En fransk slasherfilm som börjar med heminvasion. Jag är fortfarande betuttad i Cecíle de France som spelar huvudrollen. Det börjar med att hon följer med sin BFF hem till familjen ute på landet. Kände mig lite lurad av twisten i slutet men det är en jäkla bra åktur.

Them (Ils, 2006): Film som öppnar starkt för att ge en försmak om vad som komma skall. Ett nyinflyttat par i ett ensligt stort hus på landet får ovälkommet besök. Klaustrofobisk och frustrerande, på det bra sättet.

Inside (À l’intérieur, 2007): Inget för den höggravida tittaren. En kvinna som förlorat sin man i en bilolycka är i detta välsignade tillstånd när en kvinna försöker ta sig in i hennes hem för att stjäla hennes ofödda barn. Det blir en väldigt blodig kamp.

Martyrs (2008): Mycket franskt blir det. Det tar ett tag innan man förstår vad den här filmen handlar om. Vem/vilka är offer? Är någon galen? Först är det ryslig övernaturlig skräck men det övergår i något helt annat och det är som att allt skruvas ett varv, och sen ett varv till och ett till.. Snyggt gjord våldspornografi med existentiella undertoner. Jag kissar nästan på mig i ivern att få se remaken som nyligen släppts.

The Last House on the Left (2009): Remake, och jag har ännu inte sett originalet från 1972. En familj åker till sitt hus på landet och deras dotter råkar illa ut. Det blir en närgången konfrontation med förövarna. Triggervarning på det mesta i denna, är ofta övertygande.

Kidnapped (Secuestrados, 2010): En av de senaste filmerna jag sett. Extremt realistisk och rå skildring av en nyinflyttad familj som får besök av våldsamma rånare. Stark tobak.

You’re Next (2013): Väldigt underhållande. En familjemiddag får ett abrupt slut när någon skjuter med armborst in genom fönstret. Kaos utbryter, det är spännande och det är djurmasker. Huvudrollsinnehavaren heter Erin och är där med sin pojkvän som är en av sönerna i familjen. Det är väldigt svårt att inte tycka om Erin. Jag tror jag älskar Erin lite så som med Ripley i Alien.

I år har jag nog sett mer skräckfilm än någonsin och det har blivit mer och mer skräck i både film och podcastform ju längre året har lidit. Kanske är det fler än jag som flyr från verklighetens olidliga nyhetsflöde till fiktionens famn, särskilt denna oktoberhelg, så här kommer mina bästa tips (med reservation för allt som jag glömmer). Jag börjar med en favoritgenre inom skräckfilm.

Del. 1. Tips på filmer inom skräckgenren ”found footage”:

The Blair Witch Project (1999): den stilbildande klassikern i genren. Gjord av dåvarande amatörer för typ inga pengar alls och skrämmer slag på mig än idag. Fast jag behöver inte sova med lampan på i två veckor, som första gången.

Rec (2007): Finns även en amerikansk remake som är helt ok, men se det här spanska originalet. Ett kamerateam från en lokal tv-station blir satta i karantän i ett hyreshus där en rage-virus-liknande smitta spridits. Kalasbra helt enkelt.

Paranormal Activity (2007): Första filmen av fem varav jag har sett fyra och föredrar de första tre (är rätt likvärdiga imho). Övernaturlig skräck när den är som läskigast. Slutet på första filmen glömmer jag aldrig och några andra scener i filmserien är också väldigt svåra att glömma.

Cloverfield (2008): Monsterkatastroffilm med Lizzy Caplan (Masters of Sex) i en tidig roll. Det är nyårsafton och folk från en fest ger sig ut på gatorna i New York efter att staden attackeras. En av få monsterfilmer som jag faktiskt gillar.

Grave Encounters (2011): Ett reality-tv-produktionsteam liknande det i spökjägarserien Ghost Adventures utforskar ett övergivet mentalsjukhus. Det händer grejer som de trots allt kanske inte riktigt har förväntat sig.

The Tunnel (2011): Har för mig att denna låg ute att se gratis på webben och blev viral när den kom. Ett tv-team med undersökande journalister i tunnlar under Sydney. Klaustrofobiskt.

The Hunted (2013): Kanske inget för den otålige men riktigt bra om två jägare som ska spela in ett jaktprogram i ett ensligt naturområde. Det är inte direkt djuren som blir mest jagade, om man säger så.. Lågintensiv eskalerande skräck.

Willow Creek (2013): Ett heteropar åker på campingtur till skogsområde som är känt för sin Bigfoot-myt. Mannen har bestämt sig för att fånga varelsen på film. Hans käresta följer något motvilligt med och ja – hon kommer att ångra sig.

The Taking of Deborah Logan (2014): Sarahs mamma är dement och blir föremål för en dokumentär om sjukdomen, som bara tar sig värre och värre uttryck. Eller är det något mer?

Creep (2014): En kamerakille blir anlitad av en minst sagt speciell person för en dags filmjobb. Nog sagt.