Posted in Böcker, Okategoriserade

A Head Full of Ghosts

IMG_0497

Igår fick jag hem den här skräckromanen på cirka 280 sidor och jag var bara tvungen att börja läsa samma kväll (trots att jag var halvvägs i en annan intressant bok, Lamb av Bonnie Nadzam). Önskar att jag alltid kunde läsa de otaliga böcker som jag samlar på mig så här på studs, eller ens samma år, det är ganska sällan så. Författaren Paul Tremblay har skrivit flera böcker tidigare men är en helt ny bekantskap för mig. Nu vill jag läsa mer av honom, för A Head Full of Ghosts är en väldigt underhållande och kuslig historia.

Det som lockade mig med just den här boken var själva ämnet misstänkt demonbesatt tonåring, reality tv-inslag samt blurbar av Liz Hand (Generation Loss etc.) och Sara Gran (Come Closer, som min namne skrivit om här). Jag ska erkänna att jag sällan blir skrämd av skräck i varken film eller text, men en äkta känsla av obehag infann sig när jag läste de första 200 sidorna fram till klockan 02.00.

Merry, som egentligen heter Meredith, berättar för en bästsäljande författare, Rachel,  som ska skriva en icke-fiktiv bok om vad som egentligen hände när hon var åtta år. Nu är hon 23 och berättar om tiden när den numera ökända dokuserien ”Possessed” spelades in i hennes barndomshem. När hennes fjortonåriga syster troddes vara besatt. Hennes stackars syster Marjorie som började bete sig märkligt, bara blev sämre trots mediciner och psykiatri och till slut utsattes för en exorcism. Men vad var det egentligen som hände?

I skeptiska blogginlägg om ”Possessed” som finns inflikade på några ställen i boken radas det upp filmer och böcker med anknytning till romanens tema. Bland annat nämns min favoritfilm Session 9 och Charlotte Perkins Gilmans klassiker The Yellow Wallpaper (som också citeras på försättsbladet). Det är ett trevligt grepp som ger en del bra tips till skräckfantaster, även om huvudsyftet är att se med kritiska ögon på det som dokuserien visat upp. Tremblay lyckas romanen igenom med konststycket att balansera mellan de olika uppfattningarna, att systern Marjorie är psykotisk eller att hon är besatt av en demon. Som läsare tillåts man inte att slappna av och se bara det man vill se, utan manas till att ompröva sina slutsatser och vad man tror på. Historien håller sig i rörelse på det viset även om det precis i början och kanske på något mer ställe känns lite segt. Men förutom kanske just den lite tröga inledningen har jag inget att klaga på.

Vid sidan av den möjliga övernaturliga skräcken finns hela tiden familjedramat, som kan vara en rysare i sig. Dessutom är jag mycket nöjd med hur väl författaren lyckats fånga barnets och den unga kvinnans språk och ton, både vad gäller Marjorie och Merry. Det märks också att det finns ett tydligt feministiskt perspektiv, om man som läsare är lite medveten, och är antagligen ingen slump att ordet patriarkat förekommer mer än en gång.

Posted in Okategoriserade

Gold Fame Citrus

Luz och Ray är ett kärlekspar som tagit sin tillflykt till en evakuerad kändisvilla i Los Angeles efter att torka och vattenbrist utarmat Kalifornien. Hon är en före detta modell som först varit känd som ”Baby Dunn”, mediernas galjonsfigur för miljörörelsens kamp om vattnet. Han är en deserterad militär.  Men, att klä ut sig i pärlbroderade haute couture-klänningar och ha ett eget bibliotek med biografier om framstående män är en klen tröst när det knappt finns vatten för dagen och är sand överallt. De kvarblivna som nedsättande kallas mojaver får ransonerad cola som vätskeersättning, vilket får mig att tänka på vattenförsörjningsrelaterad kritik mot ett av världens alltjämt mest kända varumärken.

Tidigt i romanen för ödet samman Luz och Ray med en bebis som de är mer eller mindre tvungna att ta sig an, med Hermés-scarves som blöjor och allt vad det innebär. De tycker att hon är lite av en gåta och kallar henne ”Ig”. En kort tid är det en ganska lycklig liten kärnfamilj uppe i lyxvillan bland bergen, men hotet från barnets bakgrund gör sig påmint och de ger sig av. Det finns hopp om ett bättre liv i norr bara de tar sig genom den vita heta öknen, där det enligt rykten ska finnas en slags oas gömd. Mer än så vill jag inte gå in på handlingen, men det är här den egentligen börjar.

Claire Vaye Watkins som skrivit ”Gold Fame Citrus” har själv växt upp i Mojaveöknen och som kuriosa kan tilläggas att hennes far hängde med Mansonfamiljen  (as in Charles Manson) förr, innan de blev mördare (han vittnade sedermera emot dem). Hon skriver fantastiskt bra, vackert men osentimentalt. Jag tycker aldrig riktigt om Luz men jag förstår henne. Ibland bryts formen, som till exempel med manusdialog och en illustrerad surrealistisk ökenfauna. Både det och själva stilen påminner mig om husgudinnan Lidia Yuknavitch (ska snart skriva något om hennes senaste också) och det hon kallar kroppsligt/köttsligt skrivande. Text som tar någon slags utgångspunkt i kroppen och det kroppsliga. Svårbeskrivet men påtagligt. Som livet ungefär. Eller döden, för den delen.

Just det ja, läs genast Claire VW:s suveräna pungspark till essä
On Pandering – how to write like a man

 

Posted in Okategoriserade

Travelers Rest

TR

Det inte med särskilt låga förväntningar jag börjar läsa en bok vars blurb titeldroppar The Shining, Twin Peaks och The Haunting of Hill House. Men det är fullt begripligt att dessa nämns, Travelers Rest av Keith Lee Morris utspelar sig i Pacific Northwest, USA, närmare bestämt i en före detta gruvstad – Good Night, Idaho – och till största delen i ett labyrintiskt hotell och ett diner på andra sidan gatan.

Det är drömskt på det viset att man inte kan vara säker på vad som är verkligt eller inte och mycket obehagligt. Platsens dåtid jagar och ömsom lockar familjen Addison: tioårige Dewey, hans föräldrar Julia och Tonio samt farbrodern Robbie. Deras spontana stopp på bilfärden för dem så långt ifrån varandra som det är möjligt. Samtidigt är det som om att de bara står på olika sidor om en väldigt tunn spegel. Hela tiden faller snön och blir ännu ett filter på perceptionen. Även som läsare känner jag mig lite vilsen.

”There were two fears only – the fear of death, for which people had religion, and the fear of solitude, for which people had society. He wasn’t religious and he didn’t have much to do with society.”

Det är suggestivt och välskrivet med psykologiskt djup. Identitet, missbruk, äktenskap, autonomi, alienering, föräldraskap och syskonrelationer är ämnen som vävs in på ett sömlöst sätt. Tyvärr har jag svårt att smälta en flera sidor lång utläggning om hur tragisk en fet pojke är. Denna tillför inget mer än fördomar till berättelsen vad jag kan se och till råga på allt återknyts det till den närmare slutet, ett slut som i prologen för övrigt är väldigt effektfullt. Bra läsning gör ofta att en film spelas upp för ens inre ögon och här påminner det också mycket om tv-spel, antagligen på grund av det labyrintiska, på ett bra sätt.

Var beredd på att se begreppet souvenir i ett nytt ljus efter den här resan.

 

 

 

Posted in Okategoriserade

Skräcktips inom genren ”home invasion”

Del. 2. Mina favoritfilmer inom skräckgenren ”home invasion”:

Funny Games (1997/2007): Hanekes klassiska kommentar om våld som underhållning. En familj terroriseras och torteras i sitt hem av sadistiska lekfulla ynglingar. Ett av de mer ovanliga filmsluten genom tiderna. Båda versionerna (tyska/engelska) är bra.

High Tension (Haute Tension aka Switchblade Romance, 2003): En fransk slasherfilm som börjar med heminvasion. Jag är fortfarande betuttad i Cecíle de France som spelar huvudrollen. Det börjar med att hon följer med sin BFF hem till familjen ute på landet. Kände mig lite lurad av twisten i slutet men det är en jäkla bra åktur.

Them (Ils, 2006): Film som öppnar starkt för att ge en försmak om vad som komma skall. Ett nyinflyttat par i ett ensligt stort hus på landet får ovälkommet besök. Klaustrofobisk och frustrerande, på det bra sättet.

Inside (À l’intérieur, 2007): Inget för den höggravida tittaren. En kvinna som förlorat sin man i en bilolycka är i detta välsignade tillstånd när en kvinna försöker ta sig in i hennes hem för att stjäla hennes ofödda barn. Det blir en väldigt blodig kamp.

Martyrs (2008): Mycket franskt blir det. Det tar ett tag innan man förstår vad den här filmen handlar om. Vem/vilka är offer? Är någon galen? Först är det ryslig övernaturlig skräck men det övergår i något helt annat och det är som att allt skruvas ett varv, och sen ett varv till och ett till.. Snyggt gjord våldspornografi med existentiella undertoner. Jag kissar nästan på mig i ivern att få se remaken som nyligen släppts.

The Last House on the Left (2009): Remake, och jag har ännu inte sett originalet från 1972. En familj åker till sitt hus på landet och deras dotter råkar illa ut. Det blir en närgången konfrontation med förövarna. Triggervarning på det mesta i denna, är ofta övertygande.

Kidnapped (Secuestrados, 2010): En av de senaste filmerna jag sett. Extremt realistisk och rå skildring av en nyinflyttad familj som får besök av våldsamma rånare. Stark tobak.

You’re Next (2013): Väldigt underhållande. En familjemiddag får ett abrupt slut när någon skjuter med armborst in genom fönstret. Kaos utbryter, det är spännande och det är djurmasker. Huvudrollsinnehavaren heter Erin och är där med sin pojkvän som är en av sönerna i familjen. Det är väldigt svårt att inte tycka om Erin. Jag tror jag älskar Erin lite så som med Ripley i Alien.

Posted in Okategoriserade

Skräcktips inom genren ”found footage”

I år har jag nog sett mer skräckfilm än någonsin och det har blivit mer och mer skräck i både film och podcastform ju längre året har lidit. Kanske är det fler än jag som flyr från verklighetens olidliga nyhetsflöde till fiktionens famn, särskilt denna oktoberhelg, så här kommer mina bästa tips (med reservation för allt som jag glömmer). Jag börjar med en favoritgenre inom skräckfilm.

Del. 1. Tips på filmer inom skräckgenren ”found footage”:

The Blair Witch Project (1999): den stilbildande klassikern i genren. Gjord av dåvarande amatörer för typ inga pengar alls och skrämmer slag på mig än idag. Fast jag behöver inte sova med lampan på i två veckor, som första gången.

Rec (2007): Finns även en amerikansk remake som är helt ok, men se det här spanska originalet. Ett kamerateam från en lokal tv-station blir satta i karantän i ett hyreshus där en rage-virus-liknande smitta spridits. Kalasbra helt enkelt.

Paranormal Activity (2007): Första filmen av fem varav jag har sett fyra och föredrar de första tre (är rätt likvärdiga imho). Övernaturlig skräck när den är som läskigast. Slutet på första filmen glömmer jag aldrig och några andra scener i filmserien är också väldigt svåra att glömma.

Cloverfield (2008): Monsterkatastroffilm med Lizzy Caplan (Masters of Sex) i en tidig roll. Det är nyårsafton och folk från en fest ger sig ut på gatorna i New York efter att staden attackeras. En av få monsterfilmer som jag faktiskt gillar.

Grave Encounters (2011): Ett reality-tv-produktionsteam liknande det i spökjägarserien Ghost Adventures utforskar ett övergivet mentalsjukhus. Det händer grejer som de trots allt kanske inte riktigt har förväntat sig.

The Tunnel (2011): Har för mig att denna låg ute att se gratis på webben och blev viral när den kom. Ett tv-team med undersökande journalister i tunnlar under Sydney. Klaustrofobiskt.

The Hunted (2013): Kanske inget för den otålige men riktigt bra om två jägare som ska spela in ett jaktprogram i ett ensligt naturområde. Det är inte direkt djuren som blir mest jagade, om man säger så.. Lågintensiv eskalerande skräck.

Willow Creek (2013): Ett heteropar åker på campingtur till skogsområde som är känt för sin Bigfoot-myt. Mannen har bestämt sig för att fånga varelsen på film. Hans käresta följer något motvilligt med och ja – hon kommer att ångra sig.

The Taking of Deborah Logan (2014): Sarahs mamma är dement och blir föremål för en dokumentär om sjukdomen, som bara tar sig värre och värre uttryck. Eller är det något mer?

Creep (2014): En kamerakille blir anlitad av en minst sagt speciell person för en dags filmjobb. Nog sagt.

Posted in Böcker

Vattnets kronologi och omvänd psykologi

Mitt senaste tillskott i samlingen av favoritförfattare heter Lidia Yuknavitch. Hon har skrivit tre novellsamlingar, en litteraturavhandling, en memoar och två romaner (den senaste släpps snart). Jag hittade henne i en lista över melankoliska romaner, men minns tyvärr inte på vilken sajt. I listan fanns två av hennes alster: den självbiografiska The Chronology of Water och romanen Dora: a Headcase. Jag läste de korta beskrivningarna och beställde dessa två titlar direkt. Är väldigt glad över det nu, tänk, ibland lönar det sig att vara impulsiv nätbokshoppare.

chronology

Först läste jag The Chronology of Water. Den är brutal, vacker och väldigt sorglig. Lidia skriver om sina kärlekar, simmarkarriären, det dödfödda barnet, sin traumatiska uppväxt med den arga förtryckande fadern och den självmedicinerande alkismodern, sitt skrivande, stenar, flummiga workshops med Ken Kesey (Gökboet), dödslängtan, drogmissbruk och sex. Den äldre systern som överger och flyr till studier i annan stat. Allt enligt vattnets kronologi, det vill säga drypande, ångande och virvlande. Det är bedövande och upplivande på samma gång. Hon har ett språk som jag vill beskriva som poetisk tonårstrots. Tro inte att det därför saknas visdom. Det är text som hela tiden får mig att tänka.

This is something I know: damaged women? We don’t think we deserve kindness. In fact, when kindness happens to us, we go a little berserk. Because if I have to admit how profoundly I need kindness? I have to admit that I hid the me who deserves it down in a sadness well.

I en intervju med författaren som är extramaterial i min utgåva säger hon sig ha kommit fram till att den sanna historien alltid är fiktion. Detta eftersom fakta och fiktion är sammanlänkade precis som minnet och fantasin. Hennes roman Dora: a Headcase är en nyckelroman baserad på den unga Lidia, fast skruvat med extra mycket skrevspark. Den är också helt öppen med att vara en slags omskrivning av Freuds berömda fallbeskrivning med samma förnamn. Tidigt i romanen förklarar Freud för patienten Dora vad en roman á clef (en nyckelroman) är. Här är det nutid och ombytta roller. ”Siggy” eller ”Herr Doktor” som protagonisten kallar honom är den vars fall blir beskrivet, bokstavligen. Hon fångar den unga Doras språk och attityd till fullo, det är överhuvudtaget lysande gestaltning rakt igenom. Den normbrytande sexualiteten från självbiografin återkommer och får förstärkning i form av en egenvald till största delen platonisk regnbågsfamilj. Kanske är det inte alltid helt pk i beskrivningarna kring den, men det följer tonen som är satt. Värme, humor och raseri.

Nu längtar jag efter den nya romanen The Small Backs of Children. Först hinner jag nog med novellsamlingen Real to Reel, som också spontanbeställts.

Soundtrack till detta inlägg: FKA Twigs – LP1

Posted in Böcker

The Martian

18007564

Av Andy Weir, 369 sidor, Crown Publishing,  2014. Egenutgiven som e-bok i annan form 2011.

Bild: Jättesnyggt bokomslag.

Andy Weir, med en enda novell publicerad före denna romandebut, har helt klart skrivit en bladvändare. Det är mycket detaljer som återges hela tiden om hur saker fungerar men det gränsar ändå bara till att bli för mycket för icke-nörden i mig. Han måste ha gjort enormt mycket research, men så står det också på författarfliken att han fick jobb som programmerare som femtonåring och har typ rymden som hobby. Det är väl det som krävs för att trovärdigt kunna gestalta en astronaut som Mark Watney, som skulle klå MacGyver flera gånger om i problemlösning. Weir har gjort sin protagonist tillräckligt mänsklig och sympatisk. En som gör misstag, bryter ihop och går vidare (och skämtar om det). Att Watney i sin ensamhet på Mars mestadels är ett under av disciplin och (enligt min smak påfrestande) positivt tänkande måste ju bero på att han är en astronaut. Verklighetens astronauter tänker jag mig så, mordiska bilresor i blöjor får räknas som undantag.

Mina genusglasögon kan inte undgå att fastna på några onödiga förminskande och/eller sexistiska formuleringar: att strippa en farkost på inredning omnämns som våldtäkt, han säger sig ”gråta som en liten flicka” och längtar i slutdelen efter ”en kvinna” på ett sätt som känns kallt och objektifierande. Som att han längtar efter en massproducerad sak. Det hade känts betydligt mer levande om han hade längtat efter eller tänkt tillbaka på en specifik kvinna, eller flera. Helst hade jag ju naturligtvis sett att astronauten Watney varit en kvinna, eller i alla fall inte en man. Men visst, Ripley är ändå den enda sanna rymdkvinnan och det är mycket att leva upp till. Det saknas ändå inte ”starka kvinnor” (visst hatar vi det uttrycket?) i romanen. Vi har Lewis som älskar sjuttiotalsunderhållning och bossar på rymdfärjan och Annie som är presskommunikatör på NASA och svär. Vi får inte lära känna någon av dem på djupet men jag hoppas verkligen att de inte tillkom som alibin.

Historien berättas i jag-form via Mark Watneys loggbok och med en allvetande berättare. Det växlar mellan Mars öken, NASA:s högkvarter och rymdfärjan Hermes Actual. Flera av omslagets blurbar jämför romanen med Robinson Crusoe (och nämner MacGyver). Jag har inte läst den klassikern, så jag kan inte säga något om det men faktum är att jag inte får samma känsla av isolering när jag läser The Martian som jag fick till exempel när jag läste Väggen av Marlene Haushofer. Och där finns det dessutom husdjur. Antagligen beror det på att The Martian inte enbart håller sig i Watneys huvud. Det blir inte väldigt klaustrofobiskt och i stort sett aldrig existentiellt. Det är underhållning. Bra sådan.

Jag hoppas att någon köper filmrättigheterna och gör en riktigt bra film. Nämen, se där, en snabb googling visar att Ridley Scott ska regissera den (och min favorit Jessica Chastain är castad). Yay.