Gold Fame Citrus

Luz och Ray är ett kärlekspar som tagit sin tillflykt till en evakuerad kändisvilla i Los Angeles efter att torka och vattenbrist utarmat Kalifornien. Hon är en före detta modell som först varit känd som ”Baby Dunn”, mediernas galjonsfigur för miljörörelsens kamp om vattnet. Han är en deserterad militär.  Men, att klä ut sig i pärlbroderade haute couture-klänningar och ha ett eget bibliotek med biografier om framstående män är en klen tröst när det knappt finns vatten för dagen och är sand överallt. De kvarblivna som nedsättande kallas mojaver får ransonerad cola som vätskeersättning, vilket får mig att tänka på vattenförsörjningsrelaterad kritik mot ett av världens alltjämt mest kända varumärken.

Tidigt i romanen för ödet samman Luz och Ray med en bebis som de är mer eller mindre tvungna att ta sig an, med Hermés-scarves som blöjor och allt vad det innebär. De tycker att hon är lite av en gåta och kallar henne ”Ig”. En kort tid är det en ganska lycklig liten kärnfamilj uppe i lyxvillan bland bergen, men hotet från barnets bakgrund gör sig påmint och de ger sig av. Det finns hopp om ett bättre liv i norr bara de tar sig genom den vita heta öknen, där det enligt rykten ska finnas en slags oas gömd. Mer än så vill jag inte gå in på handlingen, men det är här den egentligen börjar.

Claire Vaye Watkins som skrivit ”Gold Fame Citrus” har själv växt upp i Mojaveöknen och som kuriosa kan tilläggas att hennes far hängde med Mansonfamiljen  (as in Charles Manson) förr, innan de blev mördare (han vittnade sedermera emot dem). Hon skriver fantastiskt bra, vackert men osentimentalt. Jag tycker aldrig riktigt om Luz men jag förstår henne. Ibland bryts formen, som till exempel med manusdialog och en illustrerad surrealistisk ökenfauna. Både det och själva stilen påminner mig om husgudinnan Lidia Yuknavitch (ska snart skriva något om hennes senaste också) och det hon kallar kroppsligt/köttsligt skrivande. Text som tar någon slags utgångspunkt i kroppen och det kroppsliga. Svårbeskrivet men påtagligt. Som livet ungefär. Eller döden, för den delen.

Just det ja, läs genast Claire VW:s suveräna pungspark till essä
On Pandering – how to write like a man

 

Skräcktips inom genren ”home invasion”

Del. 2. Mina favoritfilmer inom skräckgenren ”home invasion”:

Funny Games (1997/2007): Hanekes klassiska kommentar om våld som underhållning. En familj terroriseras och torteras i sitt hem av sadistiska lekfulla ynglingar. Ett av de mer ovanliga filmsluten genom tiderna. Båda versionerna (tyska/engelska) är bra.

High Tension (Haute Tension aka Switchblade Romance, 2003): En fransk slasherfilm som börjar med heminvasion. Jag är fortfarande betuttad i Cecíle de France som spelar huvudrollen. Det börjar med att hon följer med sin BFF hem till familjen ute på landet. Kände mig lite lurad av twisten i slutet men det är en jäkla bra åktur.

Them (Ils, 2006): Film som öppnar starkt för att ge en försmak om vad som komma skall. Ett nyinflyttat par i ett ensligt stort hus på landet får ovälkommet besök. Klaustrofobisk och frustrerande, på det bra sättet.

Inside (À l’intérieur, 2007): Inget för den höggravida tittaren. En kvinna som förlorat sin man i en bilolycka är i detta välsignade tillstånd när en kvinna försöker ta sig in i hennes hem för att stjäla hennes ofödda barn. Det blir en väldigt blodig kamp.

Martyrs (2008): Mycket franskt blir det. Det tar ett tag innan man förstår vad den här filmen handlar om. Vem/vilka är offer? Är någon galen? Först är det ryslig övernaturlig skräck men det övergår i något helt annat och det är som att allt skruvas ett varv, och sen ett varv till och ett till.. Snyggt gjord våldspornografi med existentiella undertoner. Jag kissar nästan på mig i ivern att få se remaken som nyligen släppts.

The Last House on the Left (2009): Remake, och jag har ännu inte sett originalet från 1972. En familj åker till sitt hus på landet och deras dotter råkar illa ut. Det blir en närgången konfrontation med förövarna. Triggervarning på det mesta i denna, är ofta övertygande.

Kidnapped (Secuestrados, 2010): En av de senaste filmerna jag sett. Extremt realistisk och rå skildring av en nyinflyttad familj som får besök av våldsamma rånare. Stark tobak.

You’re Next (2013): Väldigt underhållande. En familjemiddag får ett abrupt slut när någon skjuter med armborst in genom fönstret. Kaos utbryter, det är spännande och det är djurmasker. Huvudrollsinnehavaren heter Erin och är där med sin pojkvän som är en av sönerna i familjen. Det är väldigt svårt att inte tycka om Erin. Jag tror jag älskar Erin lite så som med Ripley i Alien.

Skräcktips inom genren ”found footage”

I år har jag nog sett mer skräckfilm än någonsin och det har blivit mer och mer skräck i både film och podcastform ju längre året har lidit. Kanske är det fler än jag som flyr från verklighetens olidliga nyhetsflöde till fiktionens famn, särskilt denna oktoberhelg, så här kommer mina bästa tips (med reservation för allt som jag glömmer). Jag börjar med en favoritgenre inom skräckfilm.

Del. 1. Tips på filmer inom skräckgenren ”found footage”:

The Blair Witch Project (1999): den stilbildande klassikern i genren. Gjord av dåvarande amatörer för typ inga pengar alls och skrämmer slag på mig än idag. Fast jag behöver inte sova med lampan på i två veckor, som första gången.

Rec (2007): Finns även en amerikansk remake som är helt ok, men se det här spanska originalet. Ett kamerateam från en lokal tv-station blir satta i karantän i ett hyreshus där en rage-virus-liknande smitta spridits. Kalasbra helt enkelt.

Paranormal Activity (2007): Första filmen av fem varav jag har sett fyra och föredrar de första tre (är rätt likvärdiga imho). Övernaturlig skräck när den är som läskigast. Slutet på första filmen glömmer jag aldrig och några andra scener i filmserien är också väldigt svåra att glömma.

Cloverfield (2008): Monsterkatastroffilm med Lizzy Caplan (Masters of Sex) i en tidig roll. Det är nyårsafton och folk från en fest ger sig ut på gatorna i New York efter att staden attackeras. En av få monsterfilmer som jag faktiskt gillar.

Grave Encounters (2011): Ett reality-tv-produktionsteam liknande det i spökjägarserien Ghost Adventures utforskar ett övergivet mentalsjukhus. Det händer grejer som de trots allt kanske inte riktigt har förväntat sig.

The Tunnel (2011): Har för mig att denna låg ute att se gratis på webben och blev viral när den kom. Ett tv-team med undersökande journalister i tunnlar under Sydney. Klaustrofobiskt.

The Hunted (2013): Kanske inget för den otålige men riktigt bra om två jägare som ska spela in ett jaktprogram i ett ensligt naturområde. Det är inte direkt djuren som blir mest jagade, om man säger så.. Lågintensiv eskalerande skräck.

Willow Creek (2013): Ett heteropar åker på campingtur till skogsområde som är känt för sin Bigfoot-myt. Mannen har bestämt sig för att fånga varelsen på film. Hans käresta följer något motvilligt med och ja – hon kommer att ångra sig.

The Taking of Deborah Logan (2014): Sarahs mamma är dement och blir föremål för en dokumentär om sjukdomen, som bara tar sig värre och värre uttryck. Eller är det något mer?

Creep (2014): En kamerakille blir anlitad av en minst sagt speciell person för en dags filmjobb. Nog sagt.

Vattnets kronologi och omvänd psykologi

Mitt senaste tillskott i samlingen av favoritförfattare heter Lidia Yuknavitch. Hon har skrivit tre novellsamlingar, en litteraturavhandling, en memoar och två romaner (den senaste släpps snart). Jag hittade henne i en lista över melankoliska romaner, men minns tyvärr inte på vilken sajt. I listan fanns två av hennes alster: den självbiografiska The Chronology of Water och romanen Dora: a Headcase. Jag läste de korta beskrivningarna och beställde dessa två titlar direkt. Är väldigt glad över det nu, tänk, ibland lönar det sig att vara impulsiv nätbokshoppare.

chronology

Först läste jag The Chronology of Water. Den är brutal, vacker och väldigt sorglig. Lidia skriver om sina kärlekar, simmarkarriären, det dödfödda barnet, sin traumatiska uppväxt med den arga förtryckande fadern och den självmedicinerande alkismodern, sitt skrivande, stenar, flummiga workshops med Ken Kesey (Gökboet), dödslängtan, drogmissbruk och sex. Den äldre systern som överger och flyr till studier i annan stat. Allt enligt vattnets kronologi, det vill säga drypande, ångande och virvlande. Det är bedövande och upplivande på samma gång. Hon har ett språk som jag vill beskriva som poetisk tonårstrots. Tro inte att det därför saknas visdom. Det är text som hela tiden får mig att tänka.

This is something I know: damaged women? We don’t think we deserve kindness. In fact, when kindness happens to us, we go a little berserk. Because if I have to admit how profoundly I need kindness? I have to admit that I hid the me who deserves it down in a sadness well.

I en intervju med författaren som är extramaterial i min utgåva säger hon sig ha kommit fram till att den sanna historien alltid är fiktion. Detta eftersom fakta och fiktion är sammanlänkade precis som minnet och fantasin. Hennes roman Dora: a Headcase är en nyckelroman baserad på den unga Lidia, fast skruvat med extra mycket skrevspark. Den är också helt öppen med att vara en slags omskrivning av Freuds berömda fallbeskrivning med samma förnamn. Tidigt i romanen förklarar Freud för patienten Dora vad en roman á clef (en nyckelroman) är. Här är det nutid och ombytta roller. ”Siggy” eller ”Herr Doktor” som protagonisten kallar honom är den vars fall blir beskrivet, bokstavligen. Hon fångar den unga Doras språk och attityd till fullo, det är överhuvudtaget lysande gestaltning rakt igenom. Den normbrytande sexualiteten från självbiografin återkommer och får förstärkning i form av en egenvald till största delen platonisk regnbågsfamilj. Kanske är det inte alltid helt pk i beskrivningarna kring den, men det följer tonen som är satt. Värme, humor och raseri.

Nu längtar jag efter den nya romanen The Small Backs of Children. Först hinner jag nog med novellsamlingen Real to Reel, som också spontanbeställts.

Soundtrack till detta inlägg: FKA Twigs – LP1

The Martian

18007564

Av Andy Weir, 369 sidor, Crown Publishing,  2014. Egenutgiven som e-bok i annan form 2011.

Bild: Jättesnyggt bokomslag.

Andy Weir, med en enda novell publicerad före denna romandebut, har helt klart skrivit en bladvändare. Det är mycket detaljer som återges hela tiden om hur saker fungerar men det gränsar ändå bara till att bli för mycket för icke-nörden i mig. Han måste ha gjort enormt mycket research, men så står det också på författarfliken att han fick jobb som programmerare som femtonåring och har typ rymden som hobby. Det är väl det som krävs för att trovärdigt kunna gestalta en astronaut som Mark Watney, som skulle klå MacGyver flera gånger om i problemlösning. Weir har gjort sin protagonist tillräckligt mänsklig och sympatisk. En som gör misstag, bryter ihop och går vidare (och skämtar om det). Att Watney i sin ensamhet på Mars mestadels är ett under av disciplin och (enligt min smak påfrestande) positivt tänkande måste ju bero på att han är en astronaut. Verklighetens astronauter tänker jag mig så, mordiska bilresor i blöjor får räknas som undantag.

Mina genusglasögon kan inte undgå att fastna på några onödiga förminskande och/eller sexistiska formuleringar: att strippa en farkost på inredning omnämns som våldtäkt, han säger sig ”gråta som en liten flicka” och längtar i slutdelen efter ”en kvinna” på ett sätt som känns kallt och objektifierande. Som att han längtar efter en massproducerad sak. Det hade känts betydligt mer levande om han hade längtat efter eller tänkt tillbaka på en specifik kvinna, eller flera. Helst hade jag ju naturligtvis sett att astronauten Watney varit en kvinna, eller i alla fall inte en man. Men visst, Ripley är ändå den enda sanna rymdkvinnan och det är mycket att leva upp till. Det saknas ändå inte ”starka kvinnor” (visst hatar vi det uttrycket?) i romanen. Vi har Lewis som älskar sjuttiotalsunderhållning och bossar på rymdfärjan och Annie som är presskommunikatör på NASA och svär. Vi får inte lära känna någon av dem på djupet men jag hoppas verkligen att de inte tillkom som alibin.

Historien berättas i jag-form via Mark Watneys loggbok och med en allvetande berättare. Det växlar mellan Mars öken, NASA:s högkvarter och rymdfärjan Hermes Actual. Flera av omslagets blurbar jämför romanen med Robinson Crusoe (och nämner MacGyver). Jag har inte läst den klassikern, så jag kan inte säga något om det men faktum är att jag inte får samma känsla av isolering när jag läser The Martian som jag fick till exempel när jag läste Väggen av Marlene Haushofer. Och där finns det dessutom husdjur. Antagligen beror det på att The Martian inte enbart håller sig i Watneys huvud. Det blir inte väldigt klaustrofobiskt och i stort sett aldrig existentiellt. Det är underhållning. Bra sådan.

Jag hoppas att någon köper filmrättigheterna och gör en riktigt bra film. Nämen, se där, en snabb googling visar att Ridley Scott ska regissera den (och min favorit Jessica Chastain är castad). Yay.

Skönhet i förfall

De två senaste romanerna jag läst är en ny av Sara Stridsberg (alltid lika efterlängtat), Beckomberga – en ode till min familj, och Future Perfect som är Mara Lees senaste och min första bekantskap med henne. Båda är drömska men samtidigt skarpa beskrivningar av barn och vuxna som vinglar på kanten till samhället och ibland faller. Stridsbergs historia med förankring i förfluten verklighet kretsar kring byggnaden och institutionen Beckomberga. Mara Lee skriver om fiktiva helylleplatser i Skåne och ett smutsigt Paris. Det finns flera beröringspunkter: relationen mellan barn och föräldrar, om andra vuxna som kan hjälpa eller stjälpa (kanske bådadera samtidigt?), att inte passa in/känna sig fel, underkastelse/revolt, att stanna eller fly. Skönhet i förfall. Och kärleken, såklart.

De är få författare vars texter rinner rakt in i mig så som Sara Stridsbergs. Romanförfattarnas poet. Formuleringarnas moder. Hennes språk är som lava. Beckomberga är inget undantag, men den griper inte tag riktigt på samma sätt som mästerverket Drömfakulteten gjorde. Beckomberga är trots allt inget Chelsea Hotel. Jimmie Darling är ingen Valerie Solanas. Det är en orättvis jämförelse. Däremot tycker jag mig se Lo(lita) från förra boken Darling River skymta fram. Och ständigt dessa fäder, de destruktiva och förbrännande. Synd att bokomslaget känns så likgiltigt och fyrkantigt, det finns säkert en bra tanke bakom det men jag tycker inte att det speglar innehållet alls.

Future Perfect är uppemot 400 sidor men känns aldrig pratig eller utdragen. Man skulle nästan kunna dela den på mitten till två romaner men tråden håller, sömmen spricker inte. Det är skickligt och vackert. Jag älskar den och vill läsa den igen. Det är läsning med alla sinnen. En stor roman. Om hud, smärta, revor, tyg och det rosa som spricker fram. Skavet som är både skönt och gör ont.

untitled

421a1d1a-6dbc-4d7c-a603-a38b00c82700

Close Your Eyes, Hold Hands

Av Chris Bohjalian, Doubleday, 2014. 288 sidor.


Det kommer undergångsromaner på löpande band nu känns det som, och jag tänker inte klaga. Den här släpptes lagom till min semester i juli.

Det handlar om sextonåriga Emily. När det inträffar en härdsmälta på kärnkraftverket där hennes föräldrar arbetar och kringboende evakueras väljer hon i paniken som uppstår att gå under jorden. Nästan genast blir hennes föräldrar, främst pappan, som hade kända alkoholproblem syndabockar för olyckan. Hon gör allt för att ingen ska få veta vem hon är, bor på härbärge, hos en langare slash hallick och i en igloo byggd av sopsäckar. En nioårig pojke på rymmen från en våldsam fosterförälder blir hennes skyddsling och en fast punkt i tillvaron.

Romanen är enormt välskriven, inte minst Emily och hennes berättarröst. Att det är en medelålders man som berättar detta – inte en tonårstjej – har jag inte en tanke på under läsningen. Romanens Emily är dessutom väldigt förtjust i poeten Emily Dickinson och två citat av den senare finns på försättsbladet. Det ena är ”Tell all the Thruth but tell it slant”. Och Emily börjar med att tala om att hon ska försöka hålla sig till fakta när hon nu i efterhand berättar om vad som hände. Det jag anser svagast är slutet, som känns dramatiserat så där lite Hollywoodskt, men överlag var denna en sann njutning att läsa.

Blodapelsin

9789197906890_200_blodapelsin_haftadBlodapelsin av Anna Vogel. Aglaktuq förlag, 2014. 223 sidor.

Handlingen i Blodapelsin utspelar sig under andra halvan av 1980-talet. Det finns en ny chipssmak som heter Sourcream & Onion, spelas LP-skivor med Eurythmics och Whitney Houston och Emma som bor i Skåne ska gå ur högstadiet. Hon har aldrig gjort ”det” men fantiserar en del och håller på att upptäcka sin egen kropp, närmare bestämt ”muttan” eller ”kraftcentret”. Det är Nina som säger ”muttan”, tjejen som Emma ser på torget och blir vän med genom en stråkkvartett. Det är fiolläraren Masja som säger ”kraftcentret”. Emma själv har inget namn på området.

Den största behållningen i romanen är faktiskt den avslappnade gestaltningen av en ung fittbärares trevande kroppsliga utforskningar. Anna Vogel gör ingen stor sak av det och därför blir det precis så naturligt och avmystifierat som det egentligen är. Inget att vältra sig i för att chockera lite, som jag fick en känsla av när jag läste den nu filmatiserade Våtmarker av Charlotte Roche. Mensblod och slidsekret är ju inte konstigare eller farligare än sperma eller urin. Vi noterar färg och konsistens (ibland även smak) och går vidare.

En annan bra sak är att Emmas kropp inte sätts i förhållande till någon annan eller ses genom någon annans ögon. Det finns så klart en nyfikenhet även utåt. Hon blir betuttad i en manlig lärare. Nina är vännen som hon speglar sig i, men inte så mycket för att jämföra utan mer för att betrakta då hon har en dragning till Nina som människa. De går från att spela musik ihop till att rita och sy kläder. Kreativiteten blir ett sätt för dem att mötas trots att de kanske är ganska olika. Nina har och har haft förhållanden med killar medan Emma mest försöker hitta sig själv och blir obekväm av motsatta könets påstötningar. Emmas kreativa ådra får en stor betydelse i hennes identitetsskapande. Det hon tyckt sig se i Nina är kanske i själva verket en del av henne själv?

I Blodapelsin flyter texten på ett väldigt fint sätt, det är ingen bok där jag markerar en massa formuleringar men helheten går in och bottnar. Jag hoppas att många, främst unga men också äldre, kommer att läsa den och få samma känsla. Är man dessutom uppväxt under samma tidsperiod finns en del nostalgi som bonus.

Nekrofilen

nekrofilen
Under min första semestervecka läste jag två böcker, båda tunna, skrivna av Gabrielle Wittkop och utgivna av Vertigo förlag. Den första var Nekrofilen, skriven i dagboksform. I den beskriver hon utifrån en nekrofils perspektiv skönheten i att åtrå, och ligga med, de döda. Det kanske inte låter så märkvärdigt så här i vampyrfrälsta tider, men nu pratar vi inte om glittrande pojkspolingar eller sexgudar med huggtänder utan om ruttnande lik, som luktar, pyser och läcker svarta safter och inälvor. Visst låter det fullkomligt vidrigt? Här lyckas författaren med konststycket att göra det äckliga vackert, utan att smussla.

”Jag behöll henne i två veckor och sov knappt, livnärde mig på det jag fann i kylskåpet, drack för mycket ibland. Pendylens tick tack, snickeriernas knäppande hade fått en egen klang, så som varje gång Döden är närvarande. Hon är den stora matematikern som ger problemens variabler deras exakta värden.”

Wittkop är en fantastisk stilist och helt osentimental. Det senare visar hon minst lika mycket prov på i Barnhandlerskan, en brevroman som handlar om en bordellmammas och hennes kunders tortyr, våldtäkter och mord på förslavade barn i det sena 1700-talets Paris. Självaste markis de Sade dyker upp. Detta är betydligt obehagligare läsning än Nekrofilen, i den totala avsaknaden av ömhet. Istället ”lättas” eländet upp med en återkommande dråplig ton.

I böckernas efterord, av Carl-Michael Edenborg respektive Camilla Nilsson, får jag veta att Wittkop var ett ensamt barn som fick tillbringa dagarna i sin fars bibliotek istället för i skolan. Hon var bisexuell, och levde senare i ett öppet äktenskap med en homosexuell man och omnämnde sig själv som geni, monster och ”en fri man”. Och hon var tydligen helt emot barnalstrande. Men det behöver ju inte betyda att hon inte gillade barn.

Blogga med WordPress.com.

Upp ↑