Sparad i Böcker

The Martian

18007564

Av Andy Weir, 369 sidor, Crown Publishing,  2014. Egenutgiven som e-bok i annan form 2011.

Bild: Jättesnyggt bokomslag.

Andy Weir, med en enda novell publicerad före denna romandebut, har helt klart skrivit en bladvändare. Det är mycket detaljer som återges hela tiden om hur saker fungerar men det gränsar ändå bara till att bli för mycket för icke-nörden i mig. Han måste ha gjort enormt mycket research, men så står det också på författarfliken att han fick jobb som programmerare som femtonåring och har typ rymden som hobby. Det är väl det som krävs för att trovärdigt kunna gestalta en astronaut som Mark Watney, som skulle klå MacGyver flera gånger om i problemlösning. Weir har gjort sin protagonist tillräckligt mänsklig och sympatisk. En som gör misstag, bryter ihop och går vidare (och skämtar om det). Att Watney i sin ensamhet på Mars mestadels är ett under av disciplin och (enligt min smak påfrestande) positivt tänkande måste ju bero på att han är en astronaut. Verklighetens astronauter tänker jag mig så, mordiska bilresor i blöjor får räknas som undantag.

Mina genusglasögon kan inte undgå att fastna på några onödiga förminskande och/eller sexistiska formuleringar: att strippa en farkost på inredning omnämns som våldtäkt, han säger sig ”gråta som en liten flicka” och längtar i slutdelen efter ”en kvinna” på ett sätt som känns kallt och objektifierande. Som att han längtar efter en massproducerad sak. Det hade känts betydligt mer levande om han hade längtat efter eller tänkt tillbaka på en specifik kvinna, eller flera. Helst hade jag ju naturligtvis sett att astronauten Watney varit en kvinna, eller i alla fall inte en man. Men visst, Ripley är ändå den enda sanna rymdkvinnan och det är mycket att leva upp till. Det saknas ändå inte ”starka kvinnor” (visst hatar vi det uttrycket?) i romanen. Vi har Lewis som älskar sjuttiotalsunderhållning och bossar på rymdfärjan och Annie som är presskommunikatör på NASA och svär. Vi får inte lära känna någon av dem på djupet men jag hoppas verkligen att de inte tillkom som alibin.

Historien berättas i jag-form via Mark Watneys loggbok och med en allvetande berättare. Det växlar mellan Mars öken, NASA:s högkvarter och rymdfärjan Hermes Actual. Flera av omslagets blurbar jämför romanen med Robinson Crusoe (och nämner MacGyver). Jag har inte läst den klassikern, så jag kan inte säga något om det men faktum är att jag inte får samma känsla av isolering när jag läser The Martian som jag fick till exempel när jag läste Väggen av Marlene Haushofer. Och där finns det dessutom husdjur. Antagligen beror det på att The Martian inte enbart håller sig i Watneys huvud. Det blir inte väldigt klaustrofobiskt och i stort sett aldrig existentiellt. Det är underhållning. Bra sådan.

Jag hoppas att någon köper filmrättigheterna och gör en riktigt bra film. Nämen, se där, en snabb googling visar att Ridley Scott ska regissera den (och min favorit Jessica Chastain är castad). Yay.

Advertisements

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s