Vattnets kronologi och omvänd psykologi

Mitt senaste tillskott i samlingen av favoritförfattare heter Lidia Yuknavitch. Hon har skrivit tre novellsamlingar, en litteraturavhandling, en memoar och två romaner (den senaste släpps snart). Jag hittade henne i en lista över melankoliska romaner, men minns tyvärr inte på vilken sajt. I listan fanns två av hennes alster: den självbiografiska The Chronology of Water och romanen Dora: a Headcase. Jag läste de korta beskrivningarna och beställde dessa två titlar direkt. Är väldigt glad över det nu, tänk, ibland lönar det sig att vara impulsiv nätbokshoppare.

chronology

Först läste jag The Chronology of Water. Den är brutal, vacker och väldigt sorglig. Lidia skriver om sina kärlekar, simmarkarriären, det dödfödda barnet, sin traumatiska uppväxt med den arga förtryckande fadern och den självmedicinerande alkismodern, sitt skrivande, stenar, flummiga workshops med Ken Kesey (Gökboet), dödslängtan, drogmissbruk och sex. Den äldre systern som överger och flyr till studier i annan stat. Allt enligt vattnets kronologi, det vill säga drypande, ångande och virvlande. Det är bedövande och upplivande på samma gång. Hon har ett språk som jag vill beskriva som poetisk tonårstrots. Tro inte att det därför saknas visdom. Det är text som hela tiden får mig att tänka.

This is something I know: damaged women? We don’t think we deserve kindness. In fact, when kindness happens to us, we go a little berserk. Because if I have to admit how profoundly I need kindness? I have to admit that I hid the me who deserves it down in a sadness well.

I en intervju med författaren som är extramaterial i min utgåva säger hon sig ha kommit fram till att den sanna historien alltid är fiktion. Detta eftersom fakta och fiktion är sammanlänkade precis som minnet och fantasin. Hennes roman Dora: a Headcase är en nyckelroman baserad på den unga Lidia, fast skruvat med extra mycket skrevspark. Den är också helt öppen med att vara en slags omskrivning av Freuds berömda fallbeskrivning med samma förnamn. Tidigt i romanen förklarar Freud för patienten Dora vad en roman á clef (en nyckelroman) är. Här är det nutid och ombytta roller. ”Siggy” eller ”Herr Doktor” som protagonisten kallar honom är den vars fall blir beskrivet, bokstavligen. Hon fångar den unga Doras språk och attityd till fullo, det är överhuvudtaget lysande gestaltning rakt igenom. Den normbrytande sexualiteten från självbiografin återkommer och får förstärkning i form av en egenvald till största delen platonisk regnbågsfamilj. Kanske är det inte alltid helt pk i beskrivningarna kring den, men det följer tonen som är satt. Värme, humor och raseri.

Nu längtar jag efter den nya romanen The Small Backs of Children. Först hinner jag nog med novellsamlingen Real to Reel, som också spontanbeställts.

Soundtrack till detta inlägg: FKA Twigs – LP1

Advertisements

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Skapa en gratis webbplats eller blogg på WordPress.com.

Upp ↑

%d bloggare gillar detta: