Gold Fame Citrus

Luz och Ray är ett kärlekspar som tagit sin tillflykt till en evakuerad kändisvilla i Los Angeles efter att torka och vattenbrist utarmat Kalifornien. Hon är en före detta modell som först varit känd som ”Baby Dunn”, mediernas galjonsfigur för miljörörelsens kamp om vattnet. Han är en deserterad militär.  Men, att klä ut sig i pärlbroderade haute couture-klänningar och ha ett eget bibliotek med biografier om framstående män är en klen tröst när det knappt finns vatten för dagen och är sand överallt. De kvarblivna som nedsättande kallas mojaver får ransonerad cola som vätskeersättning, vilket får mig att tänka på vattenförsörjningsrelaterad kritik mot ett av världens alltjämt mest kända varumärken.

Tidigt i romanen för ödet samman Luz och Ray med en bebis som de är mer eller mindre tvungna att ta sig an, med Hermés-scarves som blöjor och allt vad det innebär. De tycker att hon är lite av en gåta och kallar henne ”Ig”. En kort tid är det en ganska lycklig liten kärnfamilj uppe i lyxvillan bland bergen, men hotet från barnets bakgrund gör sig påmint och de ger sig av. Det finns hopp om ett bättre liv i norr bara de tar sig genom den vita heta öknen, där det enligt rykten ska finnas en slags oas gömd. Mer än så vill jag inte gå in på handlingen, men det är här den egentligen börjar.

Claire Vaye Watkins som skrivit ”Gold Fame Citrus” har själv växt upp i Mojaveöknen och som kuriosa kan tilläggas att hennes far hängde med Mansonfamiljen  (as in Charles Manson) förr, innan de blev mördare (han vittnade sedermera emot dem). Hon skriver fantastiskt bra, vackert men osentimentalt. Jag tycker aldrig riktigt om Luz men jag förstår henne. Ibland bryts formen, som till exempel med manusdialog och en illustrerad surrealistisk ökenfauna. Både det och själva stilen påminner mig om husgudinnan Lidia Yuknavitch (ska snart skriva något om hennes senaste också) och det hon kallar kroppsligt/köttsligt skrivande. Text som tar någon slags utgångspunkt i kroppen och det kroppsliga. Svårbeskrivet men påtagligt. Som livet ungefär. Eller döden, för den delen.

Just det ja, läs genast Claire VW:s suveräna pungspark till essä
On Pandering – how to write like a man

 

Advertisements

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Skapa en gratis webbplats eller blogg på WordPress.com.

Upp ↑

%d bloggare gillar detta: