Sparad i Böcker

Vattnets kronologi och omvänd psykologi

Mitt senaste tillskott i samlingen av favoritförfattare heter Lidia Yuknavitch. Hon har skrivit tre novellsamlingar, en litteraturavhandling, en memoar och två romaner (den senaste släpps snart). Jag hittade henne i en lista över melankoliska romaner, men minns tyvärr inte på vilken sajt. I listan fanns två av hennes alster: den självbiografiska The Chronology of Water och romanen Dora: a Headcase. Jag läste de korta beskrivningarna och beställde dessa två titlar direkt. Är väldigt glad över det nu, tänk, ibland lönar det sig att vara impulsiv nätbokshoppare.

chronology

Först läste jag The Chronology of Water. Den är brutal, vacker och väldigt sorglig. Lidia skriver om sina kärlekar, simmarkarriären, det dödfödda barnet, sin traumatiska uppväxt med den arga förtryckande fadern och den självmedicinerande alkismodern, sitt skrivande, stenar, flummiga workshops med Ken Kesey (Gökboet), dödslängtan, drogmissbruk och sex. Den äldre systern som överger och flyr till studier i annan stat. Allt enligt vattnets kronologi, det vill säga drypande, ångande och virvlande. Det är bedövande och upplivande på samma gång. Hon har ett språk som jag vill beskriva som poetisk tonårstrots. Tro inte att det därför saknas visdom. Det är text som hela tiden får mig att tänka.

This is something I know: damaged women? We don’t think we deserve kindness. In fact, when kindness happens to us, we go a little berserk. Because if I have to admit how profoundly I need kindness? I have to admit that I hid the me who deserves it down in a sadness well.

I en intervju med författaren som är extramaterial i min utgåva säger hon sig ha kommit fram till att den sanna historien alltid är fiktion. Detta eftersom fakta och fiktion är sammanlänkade precis som minnet och fantasin. Hennes roman Dora: a Headcase är en nyckelroman baserad på den unga Lidia, fast skruvat med extra mycket skrevspark. Den är också helt öppen med att vara en slags omskrivning av Freuds berömda fallbeskrivning med samma förnamn. Tidigt i romanen förklarar Freud för patienten Dora vad en roman á clef (en nyckelroman) är. Här är det nutid och ombytta roller. ”Siggy” eller ”Herr Doktor” som protagonisten kallar honom är den vars fall blir beskrivet, bokstavligen. Hon fångar den unga Doras språk och attityd till fullo, det är överhuvudtaget lysande gestaltning rakt igenom. Den normbrytande sexualiteten från självbiografin återkommer och får förstärkning i form av en egenvald till största delen platonisk regnbågsfamilj. Kanske är det inte alltid helt pk i beskrivningarna kring den, men det följer tonen som är satt. Värme, humor och raseri.

Nu längtar jag efter den nya romanen The Small Backs of Children. Först hinner jag nog med novellsamlingen Real to Reel, som också spontanbeställts.

Soundtrack till detta inlägg: FKA Twigs – LP1

Sparad i Böcker

The Martian

18007564

Av Andy Weir, 369 sidor, Crown Publishing,  2014. Egenutgiven som e-bok i annan form 2011.

Bild: Jättesnyggt bokomslag.

Andy Weir, med en enda novell publicerad före denna romandebut, har helt klart skrivit en bladvändare. Det är mycket detaljer som återges hela tiden om hur saker fungerar men det gränsar ändå bara till att bli för mycket för icke-nörden i mig. Han måste ha gjort enormt mycket research, men så står det också på författarfliken att han fick jobb som programmerare som femtonåring och har typ rymden som hobby. Det är väl det som krävs för att trovärdigt kunna gestalta en astronaut som Mark Watney, som skulle klå MacGyver flera gånger om i problemlösning. Weir har gjort sin protagonist tillräckligt mänsklig och sympatisk. En som gör misstag, bryter ihop och går vidare (och skämtar om det). Att Watney i sin ensamhet på Mars mestadels är ett under av disciplin och (enligt min smak påfrestande) positivt tänkande måste ju bero på att han är en astronaut. Verklighetens astronauter tänker jag mig så, mordiska bilresor i blöjor får räknas som undantag.

Mina genusglasögon kan inte undgå att fastna på några onödiga förminskande och/eller sexistiska formuleringar: att strippa en farkost på inredning omnämns som våldtäkt, han säger sig ”gråta som en liten flicka” och längtar i slutdelen efter ”en kvinna” på ett sätt som känns kallt och objektifierande. Som att han längtar efter en massproducerad sak. Det hade känts betydligt mer levande om han hade längtat efter eller tänkt tillbaka på en specifik kvinna, eller flera. Helst hade jag ju naturligtvis sett att astronauten Watney varit en kvinna, eller i alla fall inte en man. Men visst, Ripley är ändå den enda sanna rymdkvinnan och det är mycket att leva upp till. Det saknas ändå inte ”starka kvinnor” (visst hatar vi det uttrycket?) i romanen. Vi har Lewis som älskar sjuttiotalsunderhållning och bossar på rymdfärjan och Annie som är presskommunikatör på NASA och svär. Vi får inte lära känna någon av dem på djupet men jag hoppas verkligen att de inte tillkom som alibin.

Historien berättas i jag-form via Mark Watneys loggbok och med en allvetande berättare. Det växlar mellan Mars öken, NASA:s högkvarter och rymdfärjan Hermes Actual. Flera av omslagets blurbar jämför romanen med Robinson Crusoe (och nämner MacGyver). Jag har inte läst den klassikern, så jag kan inte säga något om det men faktum är att jag inte får samma känsla av isolering när jag läser The Martian som jag fick till exempel när jag läste Väggen av Marlene Haushofer. Och där finns det dessutom husdjur. Antagligen beror det på att The Martian inte enbart håller sig i Watneys huvud. Det blir inte väldigt klaustrofobiskt och i stort sett aldrig existentiellt. Det är underhållning. Bra sådan.

Jag hoppas att någon köper filmrättigheterna och gör en riktigt bra film. Nämen, se där, en snabb googling visar att Ridley Scott ska regissera den (och min favorit Jessica Chastain är castad). Yay.

Sparad i Böcker

Skönhet i förfall

De två senaste romanerna jag läst är en ny av Sara Stridsberg (alltid lika efterlängtat), Beckomberga – en ode till min familj, och Future Perfect som är Mara Lees senaste och min första bekantskap med henne. Båda är drömska men samtidigt skarpa beskrivningar av barn och vuxna som vinglar på kanten till samhället och ibland faller. Stridsbergs historia med förankring i förfluten verklighet kretsar kring byggnaden och institutionen Beckomberga. Mara Lee skriver om fiktiva helylleplatser i Skåne och ett smutsigt Paris. Det finns flera beröringspunkter: relationen mellan barn och föräldrar, om andra vuxna som kan hjälpa eller stjälpa (kanske bådadera samtidigt?), att inte passa in/känna sig fel, underkastelse/revolt, att stanna eller fly. Skönhet i förfall. Och kärleken, såklart.

De är få författare vars texter rinner rakt in i mig så som Sara Stridsbergs. Romanförfattarnas poet. Formuleringarnas moder. Hennes språk är som lava. Beckomberga är inget undantag, men den griper inte tag riktigt på samma sätt som mästerverket Drömfakulteten gjorde. Beckomberga är trots allt inget Chelsea Hotel. Jimmie Darling är ingen Valerie Solanas. Det är en orättvis jämförelse. Däremot tycker jag mig se Lo(lita) från förra boken Darling River skymta fram. Och ständigt dessa fäder, de destruktiva och förbrännande. Synd att bokomslaget känns så likgiltigt och fyrkantigt, det finns säkert en bra tanke bakom det men jag tycker inte att det speglar innehållet alls.

Future Perfect är uppemot 400 sidor men känns aldrig pratig eller utdragen. Man skulle nästan kunna dela den på mitten till två romaner men tråden håller, sömmen spricker inte. Det är skickligt och vackert. Jag älskar den och vill läsa den igen. Det är läsning med alla sinnen. En stor roman. Om hud, smärta, revor, tyg och det rosa som spricker fram. Skavet som är både skönt och gör ont.

untitled

421a1d1a-6dbc-4d7c-a603-a38b00c82700

Sparad i Böcker

Close Your Eyes, Hold Hands

Av Chris Bohjalian, Doubleday, 2014. 288 sidor.


Det kommer undergångsromaner på löpande band nu känns det som, och jag tänker inte klaga. Den här släpptes lagom till min semester i juli.

Det handlar om sextonåriga Emily. När det inträffar en härdsmälta på kärnkraftverket där hennes föräldrar arbetar och kringboende evakueras väljer hon i paniken som uppstår att gå under jorden. Nästan genast blir hennes föräldrar, främst pappan, som hade kända alkoholproblem syndabockar för olyckan. Hon gör allt för att ingen ska få veta vem hon är, bor på härbärge, hos en langare slash hallick och i en igloo byggd av sopsäckar. En nioårig pojke på rymmen från en våldsam fosterförälder blir hennes skyddsling och en fast punkt i tillvaron.

Romanen är enormt välskriven, inte minst Emily och hennes berättarröst. Att det är en medelålders man som berättar detta – inte en tonårstjej – har jag inte en tanke på under läsningen. Romanens Emily är dessutom väldigt förtjust i poeten Emily Dickinson och två citat av den senare finns på försättsbladet. Det ena är ”Tell all the Thruth but tell it slant”. Och Emily börjar med att tala om att hon ska försöka hålla sig till fakta när hon nu i efterhand berättar om vad som hände. Det jag anser svagast är slutet, som känns dramatiserat så där lite Hollywoodskt, men överlag var denna en sann njutning att läsa.

Sparad i Böcker

Blodapelsin

9789197906890_200_blodapelsin_haftadBlodapelsin av Anna Vogel. Aglaktuq förlag, 2014. 223 sidor.

Handlingen i Blodapelsin utspelar sig under andra halvan av 1980-talet. Det finns en ny chipssmak som heter Sourcream & Onion, spelas LP-skivor med Eurythmics och Whitney Houston och Emma som bor i Skåne ska gå ur högstadiet. Hon har aldrig gjort ”det” men fantiserar en del och håller på att upptäcka sin egen kropp, närmare bestämt ”muttan” eller ”kraftcentret”. Det är Nina som säger ”muttan”, tjejen som Emma ser på torget och blir vän med genom en stråkkvartett. Det är fiolläraren Masja som säger ”kraftcentret”. Emma själv har inget namn på området.

Den största behållningen i romanen är faktiskt den avslappnade gestaltningen av en ung fittbärares trevande kroppsliga utforskningar. Anna Vogel gör ingen stor sak av det och därför blir det precis så naturligt och avmystifierat som det egentligen är. Inget att vältra sig i för att chockera lite, som jag fick en känsla av när jag läste den nu filmatiserade Våtmarker av Charlotte Roche. Mensblod och slidsekret är ju inte konstigare eller farligare än sperma eller urin. Vi noterar färg och konsistens (ibland även smak) och går vidare.

En annan bra sak är att Emmas kropp inte sätts i förhållande till någon annan eller ses genom någon annans ögon. Det finns så klart en nyfikenhet även utåt. Hon blir betuttad i en manlig lärare. Nina är vännen som hon speglar sig i, men inte så mycket för att jämföra utan mer för att betrakta då hon har en dragning till Nina som människa. De går från att spela musik ihop till att rita och sy kläder. Kreativiteten blir ett sätt för dem att mötas trots att de kanske är ganska olika. Nina har och har haft förhållanden med killar medan Emma mest försöker hitta sig själv och blir obekväm av motsatta könets påstötningar. Emmas kreativa ådra får en stor betydelse i hennes identitetsskapande. Det hon tyckt sig se i Nina är kanske i själva verket en del av henne själv?

I Blodapelsin flyter texten på ett väldigt fint sätt, det är ingen bok där jag markerar en massa formuleringar men helheten går in och bottnar. Jag hoppas att många, främst unga men också äldre, kommer att läsa den och få samma känsla. Är man dessutom uppväxt under samma tidsperiod finns en del nostalgi som bonus.

Sparad i Böcker

Nekrofilen

nekrofilen
Under min första semestervecka läste jag två böcker, båda tunna, skrivna av Gabrielle Wittkop och utgivna av Vertigo förlag. Den första var Nekrofilen, skriven i dagboksform. I den beskriver hon utifrån en nekrofils perspektiv skönheten i att åtrå, och ligga med, de döda. Det kanske inte låter så märkvärdigt så här i vampyrfrälsta tider, men nu pratar vi inte om glittrande pojkspolingar eller sexgudar med huggtänder utan om ruttnande lik, som luktar, pyser och läcker svarta safter och inälvor. Visst låter det fullkomligt vidrigt? Här lyckas författaren med konststycket att göra det äckliga vackert, utan att smussla.

”Jag behöll henne i två veckor och sov knappt, livnärde mig på det jag fann i kylskåpet, drack för mycket ibland. Pendylens tick tack, snickeriernas knäppande hade fått en egen klang, så som varje gång Döden är närvarande. Hon är den stora matematikern som ger problemens variabler deras exakta värden.”

Wittkop är en fantastisk stilist och helt osentimental. Det senare visar hon minst lika mycket prov på i Barnhandlerskan, en brevroman som handlar om en bordellmammas och hennes kunders tortyr, våldtäkter och mord på förslavade barn i det sena 1700-talets Paris. Självaste markis de Sade dyker upp. Detta är betydligt obehagligare läsning än Nekrofilen, i den totala avsaknaden av ömhet. Istället ”lättas” eländet upp med en återkommande dråplig ton.

I böckernas efterord, av Carl-Michael Edenborg respektive Camilla Nilsson, får jag veta att Wittkop var ett ensamt barn som fick tillbringa dagarna i sin fars bibliotek istället för i skolan. Hon var bisexuell, och levde senare i ett öppet äktenskap med en homosexuell man och omnämnde sig själv som geni, monster och ”en fri man”. Och hon var tydligen helt emot barnalstrande. Men det behöver ju inte betyda att hon inte gillade barn.

Sparad i Böcker

Violencia

”Det här är undergången. Kom.”

violencia
Igår lade jag mig i ett vattenfyllt badkar, med en mimosa på karets kant och en bok i händerna. Boken var Violencia av Lina Hagelbäck. Mina förväntningar var relativt höga eftersom två av orden på skyddsomslagets baksida är ”surrealistisk” och ”poesi”. Jag blev inte besviken. Det är fullmatad prosalyrik som trängs på en smal textspalt boken igenom.

De bor tillsammans i ett gammalt hus vid ett delvis fiktivt hav. Språket är förtrollande och drömvärlden som Violencia invigt Stina i är fylld av fantasieggande bär och växter, en solkniv, marmeladdjur och koagulerad skymning. Bipolariteten kallas för vulkansjukdom. Allt ska omskapas. Det fula blandas med och smittas ned av det vackra. Eller vice versa. Jag tycker förutom det förstärkta språket framför allt om den typen av dualitet som genomsyrar berättelsen.

Violencia är inte frisk och hon misshandlar den redan trasiga Stina både fysiskt och psykiskt. Hon kysser Stina hårt och reser iväg. Stina stannar kvar i huset. Och väntar. Läker, väntar och skriver dikter. När Violencia återvänder efter sitt långa äventyr blir inget som Stina tänkt sig. Stina tänker på en diktrad av Tor Ulven:

”De som vi inte får komma nära går ut ännu en gång, aldrig blir de klara med att överge oss.”