Hungerspelen

Förra helgen läste jag den första delen i Hungerspelstrilogin, betitlad just ”Hungerspelen”, av Suzanne Collins. I fredags gick jag och såg filmen. Jag hade sett trailern innan jag läste boken och om jag ska vara ärlig var jag nog mer sugen på filmen än på boken egentligen. Men som så ofta var boken lite bättre. Filmen var av uppenbara skäl anpassad till en yngre publik och inte lika otäck i våldsbeskrivningarna som boken. Vissa scener med folk och futurism i huvudstaden förde mina tankar till Luc Bessons ”Det femte elementet”. Skådespeleriet var mycket bra, inte minst av Jennifer Lawrence i rollen som Katniss. Det som störde mig lite var att många av killarna såg ut som typiska high school-hunkar.

Det är en framtidsdystopi som utspelar sig i före detta Nordamerika, numera Panem, som delats upp i olika distrikt som styrs av en ondskefull regim. I huvudstaden lever man i överflöd och ute i distrikten svälter folket. I distrikt 12 livnär sig de flesta på att arbeta i kolgruvor. Protagonisten Katniss Everdeens far dog i en explosion i en kolgruva och sedan dess har hon fått livnära sig, sin mor och syster genom illegal jakt i skogen som omgärdas av elektriska staket. Hon jagar tillsammans med Gale, som har blivit hennes bästa vän och förtrogna.

Varje år arrangerar regimen i Panem de så kallade Hungerspelen, en direktsänd dokusåpa som går ut på att två barn/ungdomar från varje distrikt, en flicka och en pojke,  tas ut genom lottning till en kamp på liv och död. De ska döda varandra och alla medel är tillåtna. Den som överlever längst utses till segrare och belönas med rikedom. Spelen är tänkta att vara en hotfull påminnelse till det förtryckta folket om de uppror som tidigare gjorts och samtidigt underhållning, som ett bevis på regimens ”generositet”. Alla mellan 12-18 år måste delta i lottningen och alla invånare måste se sändningarna där de kämpar mot svåra förhållanden, spelledarnas nycker och varandra.

Boken är en äkta bladvändare och jag läste i stort sett hela i en sittning. Den är spännande, otäck och innehåller en del moraliska dilemman och samhällskritik. Ann Heberlein skriver att berättelsens popularitet bådar gott, och jag håller med. De båda protagonisterna, Katniss och medspelaren Peeta Mellark, är välskrivna och lätta att ta till hjärtat. Katniss vill inte gifta sig eller skaffa barn och hon är både sympatisk och handlingskraftig. Bella i Twilight kan slänga sig i väggen.

Våldsamma fantasier

I dag hade jag tagit ledigt från jobbet för att återbesöka Kau (Karlstads uni.), min kära alma mater, för ett symposium om fiktionsvåldets funktion och attraktion. Det gick under namnet Våldsamma fantasier och leddes av Magnus Ullén (Kau) som gett ut ”Bara för dig: pornografi, konsumtion, berättande” hos Vertigo. Stort tack till Josephine som tipsade mig om symposiet!

Dagen inleddes med en reflektion kring fiktionsvåld som begrepp av Anna Linzie från Mälardalens högskola. Hon menade att forskning i ämnet inte behöver ta sin utgångspunkt i huruvida det möjligen är skadligt eller ej. Johan Wijkmark (Kau), som pratade om betraktarens ansvarsfrihet, visade klipp ur första säsongen av tv-serien ”Dexter” där rituella seriemord blir ”okej” genom mördarens kontrakt med betraktaren: han mördar bara andra mördare. Därefter fick vi också se klipp ur våldsamma art-filmer som Hanekes ”Funny Games” (originalet) och Faith Akins ”Mot väggen”. Haneke bryter igenom den s.k. ”fjärde väggen” när han låter förövaren tala genom kameran direkt till betraktaren och påpeka vår efterfrågan på våld.

Sofia Wijkmark (Kau) som skrivit en avhandling om gotiken i Selma Lagerlöfs författarskap pratade om våldsamma kvinnor, eller snarare flickor, i samtida svensk skönlitteratur. Det handlade om Ajvides ”Lilla stjärna” och Anders Fagers novell ”Furierna från Borås”. Till skillnad från många av de våldsamma filmerna som marknadsför sig på våld och censur nämns inte särskilt mycket om våldet i baksidestexten på Ajvides bok. Det enda som hintar om det råa innehållet är ord som ”mörk” och ”kaos”. Jag har inte läst någon av nämnda texter, men jag gillar det Ajvide skrivit tidigare och har gått och väntat ett tag på att Fagers ”Samlade svenska kulter” ska komma i pocket.

Efter lunch var det dags för Erik van Ooijen, inrest från Stockholms universitet, att avhandla ”pornografins ansikten”. Han refererade inledningsvis till texten ”Big Red Sun” av David Foster Wallace där han besöker porrfilmsgalan AVN Awards och  intervjuar en ”hyvens” polis som säger sig titta på porr för de ögonblick då porraktriserna njuter på riktigt och tappar masken. Det kan hända att de faller i tårar för att de blir så tagna på sängen (no pun intended).

Om detta ändå låter lite småtrevligt så är det minst sagt raka motsatsen till gonzoporren av Max Hardcore å ena sidan och nätporrsidan Facial Abuse å andra sidan. Hela idén där är att förnedra kvinnor som enligt egen utsago behöver pengar snabbt. Förnedringen sker genom slag, bespottning, hån, våldsam penetration, handgriplig manipulering av deras ansikten, framkallande av kräkning och gråt, utklädning och vad van Ooijen kallar för erumering – våldsam penetration av mun och hals. Det här är alltså klipp som ses av många porrkonsumenter varje dag och Max Hardcore har till och med en fanbase. Inte att jag blir förvånad, men väl lite bekymrad över att det finns en hel del människor som antagligen tänder på detta. Jag läste ganska nyligen ”Porr, horor och feminister” av Petra Östergren men har hittills avstått från att skriva om den för att det är ett så komplicerat ämne med många gråzoner. Det jag kan hålla med Östergren om är att det finns bättre och sämre porr – skalan är bred.

Slutligen pratade Magnus Ullén om snuff, filmer som utger sig för att visa verkliga mord. Han hävdade att snuff är en myt, då det aldrig har kunnat beläggas att en snuff-film existerar, och att det speglar en förskjutning från ett retoriskt till ett estetiskt stilbegrepp (att uppleva/känna). En dokumentär som han nämnde, ”The Dark Side of Porn: Does Snuff Exist?”, finns att se här
Symposiet avrundades med en visning av kontroversiella ”A Serbian Film” och efterföljande diskussion. Jag avvek före visningen eftersom universitetet inte får visa film för utomstående. Dessutom föredrog jag att se den på laptopskärm i ensamhet, så jag tittade på den i går kväll. Men det får bli ett eget inlägg.

Skapa en gratis webbplats eller blogg på WordPress.com.

Upp ↑