Lerinsamtal

I dag var det kallare ute men det uppvägdes av en klar himmel och en magnifik måne som jag glodde på när jag satt på bussen hem från jobbet. På vägen dit i morse var himlen lite ljust blålila och dimman låg som ett marängtäcke över åkrarna. Det var något som konstpedagogen Karin Bodland tog fasta på när hon inledde kvällens samtal med konstnären Lars Lerin på Värmlands Museum; hon sa att himlen i dag hade fått henne att tänka på honom. Det första hon frågade var hur han gör när han målar. Det tyckte han inte att det gick att svara på, men tillade skämtsamt att ”det är ju pinsamt att inte ha några svar när så många har kommit”. Sedan förklarade han att konsten är ett sätt för honom att ge sig själv existensberättigande. Han läste ett stycke ur sin bok om när han och Junior besökte svärföräldrarna i Brasilien och Karin läste ur ”Lejonen på Delos såg jag aldrig” från 1986. När hon sa att han skrivit ett femtiotal böcker så svarade han snabbt att ”Det är ungefär samma bok, det är inte så stor skillnad på dem”.

Lars Lerin och Karin Bodland. I handen håller han en duk som han målat på så sent som i dag. Den föreställer, citat – dammiga – slut citat, fåglar som han fotograferat av på ett museum i Danmark. Tavlan på staffliet är äldre och hade plockats fram av muséet. Lars blev sugen på att ta med den hem och ändra lite på den. En i publiken tyckte att en av fåglarna satt på stjärten på en annan fågel. ”Det kan inte jag se”, sa Lars, ”men alla får se det de vill se, det gör inte mig någonting”.

Spontant känns han som en person man skulle vilja hänga med, människan Lars Lerin. Jag skulle kanske rentav hellre hänga med honom än att hänga hans tavlor på väggen. Och då tycker jag ändå väldigt mycket om dem. När jag var på Laxholmen (Lerins museum i Munkfors) i somras så fastnade jag – surprise – särskilt för två verk föreställande Draculas slott. På den ena tavlan var slottet avbildat mot en röd himmel och på den andra mot en mörkt blå. Den senare vågade jag mig på att fota med mobilen. Det får duga, för priset vågar jag inte ens tänka på.

 

Helvete

Under mitt korta Stockholmsbesök passade jag på att åka till Liljevalchs som just nu visar utställningen Helvete. Jag har lyckats se flera intressanta utställningar i år, bl. a Nordic Darkness på Kristinehamns konstmuseum, Lust & Last på Nationalmuseum, Vodou på Etnografiska och Mapplethorpe på Fotografiska – och den här var inget undantag. Om man är svag för apokalyptiska teman och mörkare konst så ska man inte missa Helvete (pågår till 8 januari).

Jag tyckte om väldigt många delar av utställningen: Sun Xus animerade film 21G, Roj Fribergs installation Brandvägg och hans teckningar, Tracey Moffats undergångsvideo, Hans Jörgen Johansens landskapsliknande foton som egentligen föreställer livsmedel i olika stadier av förruttnelse, Cindy Shermans skräckbetonade foton, Maria Miesenbergers kusliga barndomsfoton där människorna suddats ut med svart tusch och P O Ultvedts vägginstallation med svart plast som skulle symbolisera ett böljande oljehav. Det var alltså halva startfältet jag räknade upp här!

Man fick tyvärr inte fotografera, men jag införskaffade utställningskatalogen och en tygkasse med HELVETE tryckt på i stora bokstäver som jag kan gå omkring och känna mig tuff med. Museibutiken hade för övrigt ett sortiment helt i min smak och jag var tvungen att stålsätta mig för att inte shoppa loss i större utsträckning än vad jag gjorde. Ok jag erkänner, jag köpte ett 3D-vykort med John Everett Millais fina Ofelia också. Så här ser det ut, fast i 3D (den ingick inte i utställningen):

Blogga med WordPress.com.

Upp ↑