Huden är det elastiska hölje som omsluter hela lekamen

Efter en ordentlig lässvacka under december månad valde jag som årets första bok Bjørn Rasmussens debutroman som ges ut på svenska av Lethe förlag. Och vilken start det blev. ”Huden är det elastiska hölje som omsluter hela lekamen” är tunn, strax över 100 sidor, och knivskarp.

huden_ar_det_elastiska_holje_som_omsluter_hela_lekamen-rasmussen_bjorn-21149944-frntl

Det är Björn som skriver, han berättar för mig om sin äldre älskare, ridläraren, den vackre.
Ett annat jag skriver om Björn, när han är en dröm och byter hästgården mot en bordell.
Björn skriver direkt till älskaren om sin besatthet och sin utsatthet.

Han är ung, lille Björn. Boktiteln till trots är han hudlös. Han har en kropp, han är en uppsättning organ och en påse fylld med bakterier. Han skadar sig själv och låter sig domineras. De har ett kontrakt. Men när han är med HONOM så sjunger hästarna.

Mänsklig kärlek uppstår enbart när en människa lider utan någon som helst anledning”, skriver han på sin dator.

Det är en organisk text där allt är kroppar, kön, vätskor och känslor. Förälskelsen har ju ingen logik. Den är ett pulserande reaktivt kött. Den är en häst som underkastar sig och rör sig utifrån ryttarens signaler. Ett tyglat flyktdjur. En oskyldig varelse som tagits i besittning.

Jag behöver läsa den här romanen fler gånger, för jag har inget grepp om den. Det är som att det finns en hemlighet som jag inte har lyckats få reda på. Kanske vill jag inte, eller behöver inte, veta? Björn låter sig inte bestämmas så lätt, varken till könsidentitet eller tankar. Och orden, meningarna, formuleringarna, vill jag nöta in. De som är avhuggna och de som han ”huggit från andra texter”.

Tro inte på något av det jag berättar om känslor”, skriver han.
Jag säger: tillåt mig att tvivla.

Feberflickan

Feberflickan av Elisabeth Östnäs

Columbi publishing 2012

Elisabeth Östnäs debut är en föredömligt kort roman. Den börjar lite trevande för att sedan beslutsamt hala in läsaren i en gåtfull historia som undan för undan presenteras. Ett föräldrapar ligger sönderhuggna i sin gemensamma säng. Luna är dottern som inte kan förstå varför alla envisas med att kalla den döda styvmodern för hennes mamma. Hon vandrar omkring i huset, i sällskap av en skugga. Hon funderar, tittar på saker och på de döda tu, innan hennes syster Stella och hushållerskan Birgit kommer och därefter polisen. I väntan på rättegång får Luna en egen fångvaktare, Hanna. Hanna tycks bli något av en surrogatmor för Luna, en varm och kärleksfull kvinna som lagar mat, leker och tröstar. Samtidigt har Stella, den äldre systern, lovat att alltid ta hand om Luna. Brodern bor på hospitalet och har ständigt en vårdare vid sin sida.

Detta är gripande och välskriven misär som jag har svårt att skaka av mig efteråt. Det är ett pussel som saknar bitar. Luckorna bidrar till obehagskänslan. Texten håller ett jämnt och behagligt tempo. Den låter mig som läsare ta in lite i taget, pröva saker i tanken och reflektera. Men jag vill aldrig helt stanna upp. Det finns inget i själva berättandet som skaver, med desto mer i berättelsen som sådan. Språket är koncentrerat, men vackert:

”Orden faller med eftertryck ned i mitt knä. Jag ser dem ligga där, runda och förlåtande. Jag stryker dem. Som kattungar med len päls. Som mina duvor.” (s. 101)

Det förekommer mycket blod och lukter används flitigt som stämningsmarkör. Lavendel, kamfer, nattkärl, rosor, skämt kött.. Förstörelse och ägodelar är återkommande teman. Luna tar sin fars ring från hans kallnade finger och klär sig i sin styvmors klänning. Det man äger får man också förgöra, oavsett om det är ett matsalsbord, en rödfläckad klänning eller en levande varelse. Djuren är en särskilt öm punkt att sikta på. Djur som man ger kärlek och får kärlek av. Djur som man ska skydda mot ont. Djur som är oskyldiga. Precis som ett barn?

Hindenburg

Hindenburg av Susanna Lundin, Albert Bonniers förlag.

I Hindenburg får man följa Prickly Pear och Bertil som befinner sig vid soldattorpet Hindenburg, döpt efter luftskeppet som en gång kraschat där, i en värld som går ett liknande öde till mötes. De för anteckningar i en loggbok, berättar historier och Bertil tränar Prickly Pear i att identifiera växter på deras lukter. Hon kommer från Los Angeles och berättar hur hon blev till när blixten slog ner. Ett hittebarn. Bertil blev lämnad av sin familj och sedan gick jorden under, eller om det var han som gick under jord.

För mig handlar Hindenburg om döden och om att skapa sin identitet, berättelsen om sig själv, och att våga tro på den. Prickly Pear övar på sin historia, är motsägelsefull, ändrar sig och upprepar. Det man bestämmer att det är sant är sant även om det är påhittat, får hon lära sig av Bertil. Är en människa bara någonting som flyter omkring i ett skinn, som den de tillverkar tillsammans av papper och vatten? Kanske vet de inte själva om de är levande eller döda? Han talade så mycket om döden att den inte fanns mera, säger Prickly Pear om Bertil. Han vet hur lång tid det tar för en människa att dö och hur många gånger per dag man är nära döden.

Det kraftfulla organiska inslaget i texten och kopplingen mellan naturen och kroppen är en fin kontrast, det som lever. Skogen har nervbanor och inälvor; blodomloppet är tunnlar genom kroppen. Bertil och Prickly Pear har båda sinnen som är nedsatta, som de måste kompensera för och förhålla sig till. Utan luktsinne är man ingen riktig människa, enligt Bertil, som själv har ena ögat hängande i en tråd mot kinden. Det är ett kretslopp som presenteras, liksom romanen saknar människan och dess livsrum en tydlig gräns mellan början och slut. Medan lavan sakta sipprar upp ur marken smälter allt samman. En nystart vågar bara anas.

Susanna Lundins poetiska och dystopiska debutroman kan möjligen tyckas vara obegriplig. Det finns kanske ingen enkel sanning eller en rak röd tråd i berättelsen, men det är ju inte heller meningen. Den fäster hur som helst en tråd vid mig och jag kan göra den till min. Det känns… befriande. Jag ser väldigt mycket fram emot det fortsatta författarskapet, och gärna då mer surrealism. Mod finns, bland annat, så att det räcker.

The Age of Miracles

 

När jag var i Oslo för ett tag sedan plockade jag upp en gratistidning i en bokhandel. I tidningen läste jag om Karen Thompson Walkers debutroman ”The Age of Miracles” (som hon skrivit på morgnarna före jobbet) och misstänkte direkt att den var något för mig. Jag hade rätt.

Den handlar om elvaåriga Julia som bor med sina föräldrar i Kalifornien och om vad som händer när klimatförändringar får jorden att rotera långsammare så att tiden sträcks ut. Dagarna och nätterna blir längre. Myndigheterna slår fast att man ska leva efter klocktid, oavsett ljus eller mörker, och de som ändå väljer att följa ”riktig tid” ser man på med misstänksamhet. Vissa människor blir sjuka av den nya dygnsrytmen.

Det är en till stor del apokalyptisk historia och samtidigt en uppväxtskildring. Julia är berättaren och iakttagaren, en ganska ensam flicka som upplever sin första smygande förälskelse och ser sina föräldrar allt mer glida isär. Det handlar om rädsla, svek, alienation och sorg.

Språket är ganska poetiskt och lättläst, stilen påminner mig lite om min favorit Janet Fitch fast saknar den punkattityd som stundtals finns i hennes texter. Här är ett av de stycken som jag har markerat:

”From then on, we all had a little more time to decide what not to do. And who knows how fast a second-guess can travel? Who has ever measured the exact speed of regret? But the new gravity was not enough to overcome the pull of certain other forces, more powerful, less known – no law of physics can account for desire.”

Sista testamentet

James Frey är en författare som på sätt och vis har återuppstått. Genombrottsromanen Tusen små bitar visade sig vara till stor del fiktiv trots att den marknadsförts som memoar, varpå Frey blev medialt korsfäst av självaste Oprah Winfrey. De har på senare tid försonats och nu har hans fjärde roman (i eget namn) översatts till svenska.

Sista testamentet är historien om Ben Zion Avrohom, en nutida anarkistisk Messias som hävdar evolutionsteorin, fördömer religion och frälser människor genom bland annat kärlek, kyssar och sex. Han växer upp i ett strängt religiöst hem med en våldsam far. Efter att ha lämnat föräldrahemmet överlever Ben en smått otrolig olycka som en vanlig människa knappast kunnat komma levande ur. Han vårdas på sjukhus en tid och därefter lever han bland hemlösa i en slags undergångssekt i tunnebanetunnlarna under New York. Under anfall som varar i upp till flera dagar tar han emot lärdomar från högre makter.

Frey låter familjemedlemmar och andra personer i Bens närhet berätta om honom och det avtryck han gör i deras liv. Ändå blir bilden av honom lite endimensionell. Det är svårt att känna särskilt mycket för honom, men desto lättare att känna med vissa mänskligare spillror i hans omgivning. Budskapet blir då och då övertydligt. Det hindrar mig inte från att tänka att världen skulle må bra av lite frälsning a’ la Ben Zion. Enligt honom är Bibeln en bok som berättar historier, religion är bedrägeri, det finns ingen synd – bara kontroll och skuld och vi är alla är lika oavsett vem och hur vi älskar. Kritiken mot den religiösa högern och andra trångsynta illustreras av det våldsamma patriarkatet i hans familj, först genom fadern och därefter brodern Jacob. När det inte går att kontrollera eller förstå omvärlden vänds ilskan mot de närmaste. Desperationen andas rädsla.

Kapitlen är, precis som i delar av Gamla testamentet, döpta med tilltalsnamn. I hans förra roman Bright Shiny Morning blandades fakta med misstänkta påfund om staden Los Angeles. Sist i den här boken tackas några av de fiktiva personerna tillsammans med andra verkliga personer. James Frey vill ständigt påminna om att gränsen mellan fakta och fiktion kan, eller rentav bör, vara lite oskarp.

Utgiven av Gilla böcker. Översättare Örjan Sjögren.

Recensionen publicerades i ETC nr 27 2012.

I underjorden

Det senaste tillskottet i Sphinx förlags strålande bokserie Surrealismens kvinnor, ”I underjorden”,  består av två till stor del självbiografiska berättelser av surrealisten Leonora Carrington. Hon växte upp i den engelska överklassen under tidigt 1900-tal men valde snart ett liv som konstnär. Som 20-åring lämnade hon landet med den betydligt äldre etablerade surrealistkonstnären Max Ernst.

”Lille Francis” handlar om den unge pojken Francis som rymmer till den franska landsbygden med onkel Ubriaco. Detta för att de vill undkomma den senares hetlevrade och svartsjuka tonårsdotter Amelia. I själva verket, utanför pappret,  var det Leonora och hennes kärlek Max som var på flykt undan hans försmådda fru. Den andra texten, ”Där nere”, berättar oförtäckt om hennes tid på ett spanskt mentalsjukhus i början av fyrtiotalet. Där hamnade hon efter ett mentalt sammanbrott som föranletts av att Max för andra gången satts i koncentrationsläger.

I ”Lille Francis” kommer berättelsen mot läsaren i ett rasande tempo. Det kan upplevas lite som att det måste gå snabbt för att tårarna ska hållas tillbaka. Kanske är det därför det aldrig blir sentimentalt. Den beskriver hur relationen mellan Francis och onkel Ubriaco allt mer ansträngs och hotas av Amelias ständiga närvaro. Även när hon inte gör sig fysiskt påmind finns en ständig rädsla för att de ska bli hittade. Onkel Ubriaco blir tyst och undanhållande. Francis utövar självbehärskning så till den grad att talande igelkottskadaver i en dröm uppmanar honom att ge uttryck för sina känslor.

Till slut gör Francis krossade hjärta att hans huvud byts ut mot en hästs. Det sker i samband med ett rus på örten Miraldalockar och en surrealistisk slottsfest där han ser sitt gamla jag bli avrättat. Han blir en sevärdhet och lockar långväga besökare som köper hans sällskap och berättelser med drinkar. Vad symboliserar ensamhet och saknad bättre än ett flockdjur, en häst, som befinner sig i fel flock? Han är ett flyktdjur som skenar in i bedövande berusning. Det associeras till hästar på fler sätt i texten, och djuret förekommer även i ”Där nere” då Leonora ser sig själv som ett vitt föl, övergivet och döende. Oskuldens tid är förbi.

”Där nere”, som alltså är bokens andra berättelse, genomsyras även den av en känsla av maktlöshet. Carrington beskriver hur hon försöker att få kontroll över sin tillvaro under en utmattningspsykos, bland annat med hjälp av ockult symbolik. Hon ser föremål med olika geometriska former som sitt sätt att styra över ”Världens gång” och av den fysiska sjukhusmiljön skapar hon en alternativ världskarta där såväl Egypten som Jerusalem och Kina finns med. Samtidigt tvingas hon till underkastelse genom plågsamma behandlingar, bältesläggning och ofrihet. Det man kan anta är de bakomliggande faktorerna: hjärtesorg, oro och senare också en gruppvåldtäkt, drunknar helt i galenskapen. Kanske är den, galenskapen, lättare att uthärda? Och som så ofta även i dagens psykvård är det symptomen man som vårdare vill tysta och bota, i stället för att gräva sig ner till det ondas rötter.

Märkligt nog, med tanke på omständigheterna, framstår inte Carrington lika mycket som ett offer i ”Där nere” jämfört med pojken i ”Lille Francis”. Som Kristoffer Noheden skriver i sin initierade efterskrift så är det, precis som i ”Lille Francis”, skildringen av en symbolisk död. Men här överlever hon och blir vad det verkar, och som det klichéartat brukar uttryckas, starkare. Hon kämpar ”med näbbar och klor” och när hon till slut ger efter är det en del av tillfrisknandet snarare än ett nederlag. Klarsynen återvänder i en handvändning, som om hon vaknat upp ur en surrealistisk dröm. Det är faktiskt inte helt utan att jag som läsare också känner mig lite nyvaken.

 

”I underjorden” av Leonora Carrington är utgiven 2012 på Sphinx förlag och översatt av Kristoffer Noheden.

Den här texten är också publicerad på Rymden

 

Hungerspelen

Förra helgen läste jag den första delen i Hungerspelstrilogin, betitlad just ”Hungerspelen”, av Suzanne Collins. I fredags gick jag och såg filmen. Jag hade sett trailern innan jag läste boken och om jag ska vara ärlig var jag nog mer sugen på filmen än på boken egentligen. Men som så ofta var boken lite bättre. Filmen var av uppenbara skäl anpassad till en yngre publik och inte lika otäck i våldsbeskrivningarna som boken. Vissa scener med folk och futurism i huvudstaden förde mina tankar till Luc Bessons ”Det femte elementet”. Skådespeleriet var mycket bra, inte minst av Jennifer Lawrence i rollen som Katniss. Det som störde mig lite var att många av killarna såg ut som typiska high school-hunkar.

Det är en framtidsdystopi som utspelar sig i före detta Nordamerika, numera Panem, som delats upp i olika distrikt som styrs av en ondskefull regim. I huvudstaden lever man i överflöd och ute i distrikten svälter folket. I distrikt 12 livnär sig de flesta på att arbeta i kolgruvor. Protagonisten Katniss Everdeens far dog i en explosion i en kolgruva och sedan dess har hon fått livnära sig, sin mor och syster genom illegal jakt i skogen som omgärdas av elektriska staket. Hon jagar tillsammans med Gale, som har blivit hennes bästa vän och förtrogna.

Varje år arrangerar regimen i Panem de så kallade Hungerspelen, en direktsänd dokusåpa som går ut på att två barn/ungdomar från varje distrikt, en flicka och en pojke,  tas ut genom lottning till en kamp på liv och död. De ska döda varandra och alla medel är tillåtna. Den som överlever längst utses till segrare och belönas med rikedom. Spelen är tänkta att vara en hotfull påminnelse till det förtryckta folket om de uppror som tidigare gjorts och samtidigt underhållning, som ett bevis på regimens ”generositet”. Alla mellan 12-18 år måste delta i lottningen och alla invånare måste se sändningarna där de kämpar mot svåra förhållanden, spelledarnas nycker och varandra.

Boken är en äkta bladvändare och jag läste i stort sett hela i en sittning. Den är spännande, otäck och innehåller en del moraliska dilemman och samhällskritik. Ann Heberlein skriver att berättelsens popularitet bådar gott, och jag håller med. De båda protagonisterna, Katniss och medspelaren Peeta Mellark, är välskrivna och lätta att ta till hjärtat. Katniss vill inte gifta sig eller skaffa barn och hon är både sympatisk och handlingskraftig. Bella i Twilight kan slänga sig i väggen.

Available Dark

Det var nära att februari blev en månad då jag inte läste en enda bok, men bara några dagar före månadskiftet dök den upp – den efterlängtade nya romanen av Elizabeth Hand. Hennes Generation Loss är en av mina favoritromaner så jag hade ganska stort hopp om räddning ur min långvariga lässvacka. Och med rätta – knappt tjugo sidor in var jag fast och sedan var det mer eller mindre sträckläsning hela vägen.

Available Dark är den andra romanen om Cassandra ”Cass” Neary, aka Scary Neary, aka Cassandra Android. Hon kom upp sig som fotograf i sjuttiotalets punkrörelse och hade sina femton minuter med en hyllad fotobok. Men eftersom hon var alkis med dålig attityd dalade stjärnan snabbt, eller kanske kunde man helt enkelt inte hantera en frispråkig ung tjej med rockstjärnekomplex?

” I wasn’t a lesbian; I wasn’t straight. When it comes to relationships, I’m an equal opportunity destroyer. I fucked whoever I wanted to.”
(Ur Generation Loss)

Efter att ha blivit våldtagen och knivskuren drog hon sig tillbaka och blev än mer isolerad än tidigare. Längs ärret ovanför hennes pubesben tatuerade hon in ”To Tough To Die”. Nu är hon femtio år fyllda och har, efter besöket i Maine som skildrades i Generation Loss, ett nytt ärr vid ena ögat. Om man inte har läst den första boken rekommenderar jag att man gör det, för i början av Available Dark förekommer en del hänvisningar till det som hänt. Det tar vid i stort sett där det slutade.

För att undslippa polisförhör och tjäna lite pengar tar Cass ett uppdrag i Helsingfors. Hon ska lämna omdöme på några foton av minst sagt känslig art hos en fotograf med ett förflutet inom black metal-scenen. Det hela avlöper väl och hon åker vidare till Reykjavik för att leta upp en ungdomskärlek som plötsligt gjort sig påmind i hennes liv. Väl där inser hon att uppdraget inte avlöpt så väl trots allt…

Elizabeth Hand har ett otroligt vackert språk som sjunker in utan motstånd. Det kontrasterar mot det mörka, skitiga och lite vassa hos både miljöer och personer.

” It wasn’t love but something stronger: a sense of immanence, of being on the edge of some revelation that drove me to arm myself with a cheap camera and black-and-white film.”

Det är klart att det kommer ännu en roman om Cass Neary, som ska utspela sig i London. Jag ser fram emot att ses igen.

Hörluren

Tredje boken ut i serien ”Surrealismens kvinnor” är ”Hörluren” av Leonora Carrington. Jag läste större delen av den på tåget mellan Malmö – Karlstad och den gav lite motstånd; det är så mycket referenser åt olika håll att jag läste betydligt saktare än jag brukar. Inte att det är något negativt, tvärtom, det är stimulerande. En omläsning är absolut nödvändig, och gärna då med wikipedia till hands. Vid första genomläsningen är det trevligare att bara läsa på tycker jag.

Det handlar om 92-åriga Marian som helst vill till Lappland men istället blir avlämpad på ett slags hem för äldre av sin son och hans familj. Det märks omgående att det inte är något vanligt ställe, alla bor i fantasifullt formade bungalows, det finns ett torn som omges av hemligheter och det pratas mycket i mysticistiska termer. Mina tankar gick osökt till den kabbalistiska läran, då det refereras till att människan är ett Kärl osv. Ett typiskt uttalande från Dr. Gambit, som driver stället tillsammans med sin fru, låter så här:

”Personligheten är en Vampyr och det Sanna självet kan inte komma fram så länge som Personligheten dominerar”.

Marian förundras av en tavla som föreställer en abbedissa som ser ut att blinka åt henne. Språket i sig gör inget stort intryck, det är lekfullheten och det politiska budskapet (jag upplever det som lite anarkistiskt/revolutionärt) som är den största behållningen, men det flyter på fint och blir riktigt vackert ibland. Till exempel i beskrivningen av nämnda tavla:

”..så väl spanjorerna förstod sig på att måla svarta kläder. Så mycket mer superbt svart deprimerande än någon annans svarthet. Den gamla damens dok har samma struktur som orkidéns blad och samma färg som Limbo”.

Efter ett plötsligt dödsfall under mycket suspekta omständigheter fullkomligt exploderar berättelsen och fantasin får flöda åt alla håll och kanter. Det är mycket underhållande. Naturen blir en karaktär och de gamla damerna på hemmet är inga mähän direkt. Varje gång Marians excentriska vän Carmella öppnar munnen är det alldeles underbart. Tänk dig Pippi Långstrump på ålderns höst. Jag har en känsla av att Astrid Lindgren skulle gilla den här boken. Kanske gjorde hon det, vem vet?

Skapa en gratis webbplats eller blogg på WordPress.com.

Upp ↑